|
Detta blir en fortsättning på vår avbrutna resa längs Donau. Vi hade redan bokat hemresan med tåget och vi skulle åka från Budapest den 16 juli och vi hade alltså 9 dagar kvar tills tåget gick. Vi bestämde därför att cykla österut i Ungern i stället för att fortsätta längs Donau, mest p.g.a. oroligheter i Jugoslavien.
Dag 1, 1995-07-07, Budapest - Gödöllö, (58 km). Vi var uppe tidigt. Vi visste att det skulle bli en strulig dag då vi skulle ta oss genom Budapest och den stan är definitivt inte cykelvänlig. Vi hade varit här förut och sett en del. Vi sightsee-ade först ett par timmar innan vi började det mödosamma tragglandet med att ta oss genom centrum och sedan försöka hitta rätt väg ut ur stan. Enda sättet är att ta sig upp och ner på trottoarer och ibland cykla men mest gå och leda cykeln. På gatorna vågade vi sällan cykla. Det gick till slut och snart var vi på väg ut ur stan, skönt. Vi hade räknat ut att vi skulle hålla oss så långt norrut som möjligt. Det var lite bergigt men vi trodde att det skulle vara lite svalare än ute på slättlandet, Pustan, där det nog skulle vara förfärligt hett. I Budapest var det c:a 30 grader C. Vi var sena till Gödöllö, c:a 20.00. Vi frågade oss fram till ett hotell som låg ganska långt utanför stan. Hotellet hette Uno. Pris c:a 270 SEK. Dom hade ingen servering och det var mörkt, så vi tog en taxi in till stan för att äta. Vi gick faktiskt tillbaka till hotellet.
Dag 2, 1995-07-08, Gödöllö - Gyöngyös, (64 km). Upp tidigt igen. Vi fick en fantastisk frukost. Det var omelett med bröd och kaffe. Kom iväg c:a 09.00. Efter c:a 10 km kom vi till Aszod. Här åkte vi av någon anledning helt fel och kom på en helt annan och nordligare väg än den vi hade tänkt. Det upptäckte vi inte förrän efter så lång tid och körd sträcka att vi tyckte att vi gärna kunde fortsätta på den vägen. Vi passerade byar som Kartal, Verseg, Petöfibanja, Gyöngyöspata och kom vid 17-tiden fram till Gyöngyös. Det visade sig vara en fullträff med att åka fel. Vi kom nämligen in på småvägar ute på vischan och det var faktiskt i det närmaste bilfritt, men, fruktansvärt varmt. C:a 30 grader igen. Vi fann ett fint hotell i norra utfarten för c:a 150 SEK. När vi skulle ut på stan för att äta upptäckte vi att alla restauranger var upptagna och uthyrda för bröllopsfester. Endast pizzerian var öppen för oss icke inbjudna. Vi åt alltså pizza. Vi såg 4 olika bröllopsfester på stan! När vi kom tillbaka till hotellet visade det sig att även där var det bröllopsfest, på vårt hotell! Detta innebar att det var ett djävla liv nästan hela natten och vi somnade inte på länge.
Dag 3, 1995-07-09, Gyöngyös - Eger, (65 km). Stadig frukost som bestod av omelett, bröd och kaffe m.m. Vi kom iväg vid 10-tiden. Vi åkte rakt norrut mot Matrafüred. Det blev en ganska lång (c:a 15 km) klättring upp bland bergen. När vi kom upp till Matrahaza fanns ett rastställe vid vägen där man sålde souvernirer och liknande. Där fanns också Langos så vi kunde inte motstå detta. Det är nämligen väldigt gott, men fett. Vägen gick genom fantastiska och djupa skogar, genom dalgångar och över böljande kullar. Det är verkligen olikt det vi är vana att se hemmavid. Bergsområdet vi åkte genom heter Matrabergen. Enda nackdelen var att det var varmt, c:a 30 grader C. Trafiken var mycket gles och den som var störde inte alls. Det kom endast någon bil då och då. Lunch i Paradfürdö. Därefter passerades Recsk och Sirok innan vi vid 17-tiden kom till Eger. Vi hittade ett privatrum för c:a 150 SEK. Det var ganska lätt att hitta rum trots att det fanns många turister här.
Dag 4, 1995-07-10, Eger (vilodag). Vi tittade på stan. Det visade sig vara en mycket fin, ren och välordnad stad med mycket att titta på. Bl.a. besökte vi en riktig minaret. Vi hade tidigare sett många minareter men aldrig varit uppe i en. Här kunde man för en liten summa pengar få gå upp. Vi fick låna en ficklampa. Det var tur för inne i den mycket smala spiraltrappan såg man absolut ingenting. Det fanns visserligen några fönstergluggar på vägen upp men de gav mycket lite ljus. Det var så smalt att vi troligen inte hade kunnat möta någon i trappan, så vi fick försöka att anpassa oss så att vi inte mötte någon på halva vägen. Det lyckades. Minareten var så hög att vi från dess runtgående "balkong" kunde se över hela stan. Det var en mycket otäck känsla att vara så högt även om man inte har speciellt mycket höjdskräck. Vi var helt övertygade om att det var första och sista gången vi gick upp i en minaret. En annan attraktion på stan var en mycket fin amatörteater som hade en föreställning på ett av torgen. Man spelade på gatan och på en skrinda satt en orkester och spelade ungersk musik. Det var fantastiskt. En av Egers största sevärdheter är ett mycket stort termalbad och detta besökte vi. Där fanns ett antal stora bassänger i vilka det rann in svavelosande vatten med olika temperaturer i de olika bassängerna. Massor av folk låg och slappade i detta varma vatten och snart låg även vi där. Den varmaste bassängen höll 42 grader C och där låg man inte i så värst länge. Ungern är mycket berömt för alla sina termalbad. På kvällen gick vi till ett ställe med stora vinkällare som låg ett par km utanför stan. Där fanns några restauranger och maten var mycket god och atmosfären mycket mysig. Vi rörde inte cyklarna denna dag.
Dag 5, 1995-07-11, Eger - Aggtelek, (93 km). Vi gick upp tidigt, vid c:a 07.00 och åt en stadig frukost, som ingick i priset för rummet. Maten var så stadig att vi faktiskt klarade 55 km innan vi måste äta lunch. Vi köpte yoghurt och bröd i en liten lantaffär i en liten by. Myslin hade vi redan. Även denna dag styrde vi rakt norrut. Naturen var mycket lik den som vi åkte genom vid förra etappen. Bergen vi åkte genom här heter Bükk. Det var i alla fall inte lika mycket klättring som i Matrabergen. Vägen gick mestadels genom en lång dalgång och trafiken var mycket gles. Det var som vanligt varmt. På flera ställen var det så varmt att däcken gjorde mönster i asfalten. Vi var tvungna att försöka hålla hjulen på "torra" delar av vägen då det gick trögt där det var löst. Färden gick genom många byar bl.a. Belapatfalva, Dedestapolcsany, Vadna, Felsönyarad och vi hamnade till sist i Aggtelek alldeles intill den Slovakiska gränsen. Detta var meningen för där skulle vi besöka en grotta. I alla fall fanns det rum och små stugor på en turistanläggning i anslutning av grottan. Vi fick ett hyfsat rum för 70 SEK! Middagen är ett kapitel för sig. Ett par kilometer från turistanläggningen fanns ett finare hotell och dit cyklade vi. Tyvärr var det mycket lite folk och inne i matsalen satt en man och spelade orgel för gästerna. Vi kom sent (som vanligt) och beställde både förrätt, varmrätt och efterrätt samt vin. Vi förstod att organisten gärna blev bjuden på något att dricka så vi bjöd honom också. Till sist var det bara Anita och jag kvar av gästerna och vi satt i restaurangens bortersta hörn och skålade med organisten. Han spelade en speciell musik, troligen från trakterna där vi befann oss och det var faktiskt en magisk stämning. Jag minns inte vad kalaset kostade men det var billigt. På tillbakavägen cyklade vi på en smal grusväg i mörkret och hörde nattens alla ljud. Där ute på ett fält till vänster om oss hörde vi plötsligt en gräshoppssångares entoniga surrande. Jag fångade dess sång i videokameran. Det var en mycket stark känsla och den hemcyklingen i natten kommer vi ihåg länge.
Dag 6, 1995-07-12, Aggtelek - Gibart, (81 km). Vi steg upp tidigt för att vi skulle gå en guidad tur i grottan och sedan skulle vi också ta oss vidare en bit. Vandringen som var ett par km lång och som varade ett par timmar var fantastisk. Grottan som heter Baradlagrottan är c:a 25 km lång och har flera öppningar. Ett par öppningar ligger faktiskt på andra sidan gränsen inne i Slovakien. Det är svårt att beskriva denna fantastiska grotta, men det fanns tusentals droppstensformationer i alla tänkbara färger och former. Ibland var det stora jättesalar med högt till taket och ibland var det så smalt och lågt att vi knappt kom fram. Vi kom till en extra stor sal i vilken det var en konsertsal inrymd. Man spelade upp mäktig musik till ett fantastiskt ljusspel. Det var en märklig känsla. Och vi var långt inne i berget. Väl ute igen vid 12-tiden drog vi vidare österut på småvägar, visserligen asfalterade, men ibland mycket ödsliga. Vi befann oss väldigt nära Slovakien och ibland var det så ödsligt att det känndes konstigt. Vi kunde inte göra oss förstådda särskilt bra om vi behövde. Ibland kunde någon lite tyska men ingen kunde engelska. Det var mest teckenspråk som gällde när vi t.ex. skulle handla nåt att äta. Vi passerade Szin, Perkupa, Rakaca. Vid Krasznak vek vägen av rakt söderut. När vi passerade Baktakek ropade plötsligt en kille åt oss något på svenska. Vi hajade till och stannade. Va tusan, kan någon svenska här? Han hade sett vår svenska flagga som vi har hängande ut från pakethållaren och som håller trafiken lite på avstånd från oss. Det visade sig vara en kille som varit i Sverige som flykting och som hade flyttat hit. Hans namn var Zambo Zoltan och kom från Jugoslavien. Han sa att han skulle hålla utkik när vi kom förbi hans by Fancsal. När vi kom dit c:a 15 min. senare så stod han där och vinkade in oss. Vi blev bjudna in på en bar eller ett fik där hans fru arbetade. Hon hade också varit som flykting i Sverige och blev fruktansvärt glad när det kom svenskar. Hon kunde också svenska. De bjöd på öl och tilltugg och pratade och pratade på knagglig svenska. Klockan gick och vi var tvungna att börja tänka på att hitta någonstans att sova. Dom erbjöd att vi skulle få bo hos dom men vi avböjde. Då erbjöd Zoltan att skjutsa mig till närmaste ställe där det fanns hotell. Vi åkte till flera ställen och det var fullt överallt. Vi höll på ganska länge och det var redan halvskumt när vi kom tillbaka till Fancsal. Vi beslöt i alla fall att ta cyklarna och åka tillbaka till de ställen vi hade frågat och om det blev kris fick vi väl ta en taxi någonstans eller tjata tills vi kom in. I värsta fall hade vi varit tvungna att cykla till närmaste stad, även om det var mörkt. Det brukar ju ordna sig på något sätt. Vi var tvungna att lova Zoltan att om vi inte fick någonstans att bo skulle vi ringa till honom så skulle han skjutsa oss till närmaste stad. Problemet var att han hade ingen telefon, så vi fick telefonnumret till en telefonkiosk som stod alldeles utanför baren och han lovade att passa den. I gengäld lovade jag att om vi verkligen fick rum så skulle jag meddela honom på den telefonen. Vi kom strax före 21.00 till Gibart. Det var kolmörkt ute och när vi steg in på det sista av hotellen vi tidigare hade kollat bad dom oss att vänta en stund. Det var spännande minuter och efter en stund fick vi ett rum. Någon hade troligen lämnat återbud eller kom inte före 21.00 och då fick vi det. Jag provade att ringa Zoltan och faktiskt, han svarade! Han blev mycket glad och vi sa farväl. Fantastiska människor det finns ute i världen! Dessutom kostade rummet inte mer än 32 SEK! Det är verkligen en speciell känsla att sitta på ett litet hotell långt borta i Ungern, för här kände vi verkligen att vi var långt hemifrån. Och inte kunde vi tala med någon heller. Maten och vinet på hotellets taverna smakade i alla fall verkligen gott den kvällen. Dagens etapp var den hittills varmaste men samtidigt en av de mest händelsefyllda på våra cykelresor. Det var 35 grader C mitt på dagen. Det är helt klart några grader för mycket. Vi satt länge och tänkte på det som hänt under dagen.
Dag 7, 1995-07-13, Gibart - Satoraljaujhely, (68 km). Upp 07.00 och start vid 9-tiden - utan frukost. Dom serverade ingen mat på morgonen, så det var bara att åka. Däremot satt det ett par gubbar där och drack brännvin på morgonen när vi åkte. Sånt fanns det! Vi åkte rakt norrut mot Slovakien igen. Färden gick på en smal byväg genom öppna landskap och många små byar. Efter 15 km kom vi till en affär som var öppen och där fick vi tag i mat. Vi åt oss mätta för c:a 10 SEK. Dagen var mycket het, c:a 32-35 grader C. Anita hade det jobbigt i värmen och fick lätt huvudvärk. I Gönc, c:a 10 km från gränsen vek vi av österut. Då kom vi in i skogsområden som var ännu ödsligare är det vi hade upplevt dagen innan. Vi kom till små byar och jag måste säga att där hade tiden verkligen stått stilla. Det fanns inte många bilar. Men det var ganska vanligt med hästskjutsar. Gårdarna såg enkla ut, ungefär som jag föreställer mig att det såg ut i Sverige för många årtionden sedan, kanske 40-50 år sedan. Det såg ganska fattigt ut och som vanligt tittade folk när vi kom cyklande genom byarna. Vi var ganska trötta, inte på grund av cyklingen utan av värmen som tog hårt på krafterna. Vid 15-tiden kom vi fram till en stad vars namn det knappt går att stava. Satoraljaujhely, hur uttalas det? Staden ligger alldeles vid gränsen till det forna Sovjetunionen eller åtminstone någon av staterna som hörde dit. Vad det hette vid detta tillfället fick vi aldrig reda på men på kartan stod det SSSR. När vi kollade hemma visade det sig vara Ukraina. Detta kändes nästan som världens ände. Vi fick ett rum på hotell Zemplén, som var stan´s enda hotell, med fönster mot öster. Priset var 132 SEK inkl. frukost. På andra sidan gränsen, som låg endast ett par hundra meter bort, var det en järnväg med otroligt tät trafik. Vi hörde det ena godståget efter det andra rulla bullrande förbi och vi tror att det höll på hela natten. Ja, det höll i alla fall på så länge vi var vakna.
Dag 8, 1995-07-14, Satoraljaujhely - Miskolc, (118 km). Detta var vändpunkten. Om två dagar skulle vi gå på tåget i Budapest. Vi visste att vi inte kunde cykla ända till Budapest så vi tänkte att vi kör så långt vi hinner denna dag och sen tar vi tåget resten. Vi åkte nu rakt söderut och passerade Sarospatak. Det var lite regnigt när vi cyklade över slätterna. Vi hade nu kommit till utkanten av den Ungerska slätten, Pustan och de branta backarna var blott ett minne nu. Vi passerade floden Tisza på en liten "primitiv" färja. Den drevs av ett stort skovelhjul som var kopplat till en bilmotor som förde ett himla liv. När vi åkte genom byarna kändes det som om tiden hade stått stilla. Det kändes nästan som om det var på trettio- eller fyrtio-talet. Vi passerade massor av solrosfält. De var så vidsträckta att vi knappt såg slutet, det var kilometer efter kilometer efter kilometer med solrosor och alla blommorna var vända mot solen. Det såg ut som om dom stod och stirrade på solen. När vi kom till Tokaj åkte vi in i stan och smakade det berömda vinet. Staden hade ett mycket turistiskt utseende. Det märktes att Tokaj var en mycket känd stad. Det påstås att det är den mest berömda småstaden i landet. Efter Szerencs måste vi ut på en mycket trafikerad väg. Det var så hemskt så att vi chansade på en alternativ väg som vi trodde skulle gå bra att cykla. Det var ett stort misstag. Vi kom in på en jordbruksväg = transportväg för stora jordbruksmaskiner. Det var enormt lerigt och skitigt, ibland massor av koskit över hela vägen. Dessutom åkte vi förbi svinfarmar där det luktade fruktansvärt. Efter en timma kom vi äntligen ut på en skaplig asfaltväg och det visade sig att vi endast hade avancerat ett par km sedan vi lämnade huvudvägen! Vi anlände sent igen. Vid 21-tiden rullade vi in i Miskolc, en mycket stor stad, c:a 20 mil från Budapest. Efter att vi fått tag i ett bra hotell i centrum (Gösser för 210 SEK) gick vi ut på stan strax efter 22.00. Vi var fruktansvärt hungriga då vi hade åkt långt på cykeln och inte ätit sedan vi var i Tokaj. Hungern kommer med en fruktansvärd intensitet efter en sådan lång körning. Då fick vi chocken. Vi gick från restaurang till restaurang och det var stängt överallt. Allt stängde kl. 22.00. Som tur var erindrade vi oss att vi hade sett en McDonald skylt vid infarten till staden tidigare på kvällen. Vi frågade efter McDonald och när vi kom dit strax före 23.00 fick vi höra att dom stängde kl. 23.00! Vi hade alltså en otrolig tur. Än en gång hade vi blivit "räddade" av McDonald!
Ingen kunde varken engelska eller tyska
på järnvägsstationen och det var mycket besvärligt
att göra sig förstådd. Det var hopplöst när kvinnan
i luckan skulle förklara detta med cykeltaransporten. Vi hade dock
tur. En ungersk kille som sett oss kom fram och frågade på
engelska om vi behövde hjälp. Det behövde vi ju och det
fick vi. Sedan gick det lätt. Sista vagnen i tåget hade en särskild
bagageavdelning där vi fick placera cyklarna.
Som vanligt är det inget vidare att
åka cykel i och runt stora städer som Budapest och ju längre
ut på landsbygden man kommer ju bättre blir det cykelmässigt.
En sak med Ungern är i alla fall att maten är billig och att
man blir mätt. Det är mycket viktigt när man är på
cykelsemester för då kräver kroppen stora mängder
mat. Tyvärr var maten för det mesta väldigt fet. Nästan
allt var friterat! Skulle man äta så mycket som vi gjorde utan
att cykla 5-10 mil om dagen skulle man snart se annorlunda ut.
Total cykelsträcka 547 km. |
