Vykort från Venezuela
(årsskiftet 1998/99)
Det började med att vi såg en artikel om Venezuela i resetidningen Vagabond. Det såg mycket intressant ut - och inte verkade det farligt heller. Sagt och gjort. Någonstans skulle vi i alla fall åka. Vi beställde biljetter.
Vi tillbringade först två dagar i Caracas. Det var ingen höjdare. Vi kände oss inte helt säkra någonstans i den staden. Överallt och var man än gick kändes det som man måste vara mycket vaksam - och det var vi. Vi längtade verkligen ut till Karibiska havet så vi tog bussen till en liten stad i nordvästra Venezuela. Staden heter Tucacas. Vi tog in på en Posada som enligt Lonley Planet ägdes av en tysk vid namn Norbert. Det stämde.
Alldeles utanför staden ligger en arkipelag som man har gjort till nationalpark. Den heter Morrocoy nationalpark. En dag åkte vi med en arrangerad dagstur i en liten båt ut till öarna. Stället var sagolikt! Precis som vi hade förväntat oss att det är i Söderhavet. Vita sandstränder och varmt vatten.
 
Morrocoy naitionalpark

Anita provar korallsanden på cayo Sombrero (ö) i Morrocoy nationalpark. Havet är det Karibiska och vattnet är varmt.
Cayo Paiclas (ö) i Morrocoy nationalpark. Nyårsafton 1998. Så här efteråt när vi sitter hemma i vintern är det knappt så vi själva tror vad vi ser på bilderna!
 


Tucacas (nyårsafton 1998-99)


På hela resan, som varade i 3 veckor, träffade vi svenskar vid endast tre tillfällen!!  Därför var det ju extratrevligt att dessa svenskar var extra-trevliga. Det var Petra och Per från Hagfors. Vi bodde på samma ställe i Tucacas och tillbringade Nyårsaftonen tillsammans.

Vi skulle gå till en restaurang mitt i byn för att äta nyårsmat och fira och hade planerat att gå dit vid 21-tiden för det tyckte vi var lagom. Vi hade en himla tur för vid 20-tiden kom Norbert som ägde posadan och sa att restaurangerna stänger strax. Det blev snabba ryck och vi fick vår mat genom att vi fick dom att hålla stället öppet en stund extra.

Vid 22-tiden var absolut hela sta´n fullständigt stängd!! Alltså matställen, barer och sånt. Det var så att på nyårsnatten skulle alla vara lediga. Inte som hemma alltså. Efter 24-slaget började skjutandet av smällare och raketer, det var nämligen inte folktomt ute. Det var det värsta smällarskjutande som vi upplevt. (det var i klass med det vi upplevde på påskafton på torget i Nafplion i Grekland för några år sedan). Alla gick man ur huse och firade och sköt smällare och raketer ute på gatan eller hos andra, men det går ju an när temperaturen är runt 25°C över noll och inte under, som det faktiskt brukar vara hemma i Jämtland på nyår. Nästa dag såg vi stora drivor av papper från sönderskjutna smällare.

Per, Anita och Petra smakar det Venezuelanska ölet, som inte var det godaste som vi smakat. Det var ganska blaskigt och vattnigt. Flaskorna var små, endast 22 cl! men kostade i gengäld inte mer är c:a 3 kronor per styck.


     Alla stan´s barn var ute och firade.        Första timmen under 1999.

När vi kom tillbaka till Posadan och rummet vid 02-tiden, var det ett alldeles fruktansvärt liv i det närmaste grannhuset. Det var inte oväsen eller något bråk. Nej, vi var säkra på att det var ett disco som var öppet. När vi kollade närmare visade det sig att på en balkong satt en kille och spelade salsa med stereoanläggningen på full gas - mitt i natten! Vi trodde inte våra ögon eller rättare sagt öron. Efter någon kvart stängde han i alla fall av och vi somnade som stockar. Det är verkligen inte som hemma!

Appropå Petra och Per så träffades vi på tre helt olika ställen vid tre olika tillfällen i Venezuela utan att ha gjort upp något. Det är ju ganska anmärkningsvärt! Visserligen gör väl turister vissa rutter eller man styrs åtminstone något så när åt samma håll genom att de flesta läser samma guidebok, Lonley Planet. Men ändå. Det tredje stället var i alla fall en stad med över 250 000 invånare, Mérida!

Petra och Per var alltså svenskarna som vi träffade vid alla tre tillfällena!!

På väg till Anderna


I väntan på en buss. Bilden är tagen i Valdera på väg till Mérida i Anderna. I bakgrunden en Por Puesto buss.
 


Stället är en liten stad på väg från Valdera till Mérida. Vi har nått en bra bit upp i bergen. Det var så brant och mycket folk i Por Puesto´n (som syns till höger i bilden) att motorn helt plötsligt lade av och kylaren började koka. Det var bara att kliva ut och låta motorn svalna. Tyvärr framgår det inte på bilden hur brant det är. Det är mycket brant.


Anderna



Vi stannade en vecka i Mérida. Där finns faktiskt en hel del att göra om man gillar höga berg och vandringar. Bl.a. finns världens högsta kabinbana (el teleférico) där. Den går upp till c:a 4600 meter över havet! Det var långa köer för att åka med den. Vi gillar inte köer och åkte alltså inte. Ett variant är i alla fall att åka kabinen upp och vandra tillbaka och på vägen ner göra övernattningar i bergsbyar.

En dag åkte vi med buss till Venezuelas högsta vägpass, El Aquila (örnen) 4007 möh och gick därifrån c:a 200 höjdmeter ytterligare. Nu skulle jag äntligen få känna hur riktigt hög höjd kändes. Höjdmätaren slutade på 4000 så vi fick uppskatta de sista metrarna. Höjden kändes verkligen i kroppen och vilken känsla, nästan vindstilla och c:a 10 grader Celcius, plus!

El Aquila

Toppen Anita står på heter El Aquila. Höjden är c:a 4200 möh. På denna höjd är lufttrycket endast c:a 65 % av det normala vid havets nivå. Vi befann oss på denna höjd i c:a 2 timmar, sedan var det bara att packa sig iväg ner. Höjden började då att ge sig till känna. Yrsel, dåligt färgseende, vi måste ständigt dra extra djupa andetag, Anita fick ont i huve´t och det kändes i allmänhet konstigt. Vi hade tur för när vi kom tillbaka till landsvägen vid passet dröjde det inte många minuter förrän en buss kom och snart var vi på lägre höjd. När vi kom ner till 3300 möh klev vi av i en by för då kändes allt normalt igen.

Växterna som ser ut som kaktusar kunde vara över 2 m höga och de har inte taggar! De är mjuka och lena som sammet och mycket goa att ta i. De innehåller dessutom mycket vatten som man skall kunna tillgodogöra sig, om man vågar smaka. Vi smakade inte. De fanns i tiotusentals.

La Culata

Vi befinner oss i Andernas allra nordligaste del. Vi åkte med en ”por poesto” från Mérida, som ligger mitt emellan två bergskedjor och alla topparna runt om är över 4000 möh! En ”por poesto” är en taxi eller mindre buss (en gammal amerikanare) som går först när den är full med folk och blir därför mycket billig att åka med. Det tog inte mer än 10 min att fylla bussen på c:a 20 personer, fantastiskt system eller hur? Tyvärr var bussarna rena skrothögar, som troligen var ganska farliga att åka med. Vad gör man - man åker ändå.


Målet var en liten bergsby som heter La Culata och som ligger c:a 30 km norr om Mérida. Mérida ligger på 1600 möh och La Culata på 2900 möh. Jag cyklade från Mérida till La Culata en dag, nytt höjdrekord! Det var mycket tufft för en mitt i vintern otränad gubbe men jag kunde inte motstå frestelsen att testa.

Mer än hälften av behållningen med en sådan här resa är nog möten med alla människor från olika länder. Det är verkligen fantastiskt och det framgår nog av dessa ”vykort”. Tills nästa gång måste nog Spanska språket inläras lite så att man åtminstone kan kommunicera lite grand.

På bilden finns sex Venezuelanare, en Fransman, en Irländska och en Svensk. Den andra Svensken (-an) tog bilden. Alla dessa var med bussen upp till La Culata. Vi skulle åt samma håll och blev mycket goda vänner uppe på fjället. Venezuelanarna, som hade lokalkännedom visade oss Européer olika saker, bl. a. följde de med och visade vägen till en liten sjö, (lagoon) som låg inklämd längst inne i en trång dalgång där den tvärt tog slut. Det fanns bara en väg därifrån. Höjden var 3350 möh. Det blev vårt lunchställe och det var en märklig känsla att vara där, tyst och vindstilla, massor av konstiga växter och blommor och bara några fåglar hördes. Det låg faktiskt några andfåglar i lagoonen, tänk på denna höjd! Molnen låg lågt som ett tak och vi såg inte långt ovanför oss. Det var så otroligt fridfullt. Kanske var det lite kusligt men ändå inte. Jag hade gärna stannat några timmar extra.

På vägen därifrån berättade Venezuelanarna (tjejen kunde tala engelska) om att två personer för några år sedan gått in i just denna dal och aldrig återvänt. Ingen har sett dom sen dess.
Det påstods att dom blev kidnappade av rymdskepp! Usch va´hemskt! Rysligt, eller hur?
 


Nerfärden, trist! På eftermiddagen vid 16-tiden måste vi européer lämna Venezuelanarna för att hinna till den sista bussen som gick kl. 18.00 från La Culata till Mérida. Solen gick ner 18.10 och 18.30 var det kolmörkt. Här fanns inte utrymme för något söl och att missa bussen hade inte varit särskilt trevligt. Venezuelanarna hade tält och skulle tälta på 3400 möh och gå ner nästa dag. Tänk om vi hade kunnat stanna kvar och tälta med dom - på den höjden! Vilken ”höjdare” det hade varit! Molnen svepte in över oss och det blev kallt. Undrar hur dom klarade natten där uppe. Dom hade ju så lite grejor med sig - tyckte vi. Gissar att det var svinkallt, d.v.s. kanske c:a 5 grader C. Det får vi tyvärr aldrig reda på.


Långt uppe på fjället fanns bäckar med absolut kristallklart vatten, precis som i den svenska fjällvärlden. Vi vågade inte dricka, men det hade nog inte varit farligt.

Bilden är tagen neråt i dalen där byn La Culata ligger. Höjden är drygt 3000 möh. Temperaturen på denna höjden var perfekt, c:a 20 °C.
Rio Caribe vid Karibiska havet
Vi har förflyttat oss till nordöstra hörnet av Venezuela, till en liten stad som heter Rio Caribe.
Rio Caribe var en mycket lugn småstad (c:a 30 000 inv.) vid kusten inte långt från Trinidad. Där fanns inte så mycket mera att göra än att bada men ändå ett ställe med en mycket speciell atmosfär. Det är svårt att förklara vad det var, men det var så stilla. Det märktes att det var i utkanten av landet. T.ex. man spelade inte musik lika högt och våldsamt som på alla andra ställen vi besökte.  En annan anmärkningsvärd sak var att man körde väldigt sakta genom gatorna i stan = låg ljudnivå, ovanligt. Vi stannade i fyra nätter och skall vi stanna så många nätter på samma ställe som fyra, skall det vara ett bra ställe!

Det var ju förstås en detalj som hördes. Varje morgon (natt) vid 3-4 tiden började ett antal tuppar att gala. Det verkade som om de försökte överrösta och gala ikapp med varandra. Dom höll sedan på hela morgonen. Tuppars galande får man väl ändå inte räkna till ljud av arten oväsen och när vi hade bestämt oss för att så var fallet, så störde de inte direkt. Det gick faktiskt att somna om till tuppgal.

Det märkets att turismen inte har kommit hit än. Vi såg endast ett fåtal personer som såg ut som turister. Det är ju inte alltid så lätt att se vilka som är turister. Det fanns t.ex. endast 3-4 restauranger som var öppna och då endast på kvällarna. Vi provade två av dem och det var glest med gäster.

Denna stad hade ett alldeles otroligt läge vid havet och hade en supersnygg playa och längs playan gick en gata med palmer. Det var superperfekt för en liten badstad. Men ingen badade. Som på många andra ställen (de flesta tycker jag ibland) hade dom förorenat sitt eget badvatten genom att släppa ut orenat avloppsvatten rakt utanför playan!!!!!!!!!!! Sanslöst, bedrövligt, otroligt. Detta upptäckte vi direkt och blev inte ett dugg förvånade. Det är mera regel än undantag. När de stora vågorna slog mot stranden och vinden tog tag i skummet frigjordes dofterna som man ju så väl känner igen efter över ett kvarts sekel (strax 30 år) i reningsverksbranschen. Man känner ju igen doften. Det värsta är att det skulle kunna fixas med ganska enkla metoder.

Utanför Rio Caribe finns ett antal otroligt vackra Playas. Playa är det spanska ordet för strand. Att ta sig dit var inte enkelt när vi inte hade egen bil. Vi hade ju läst om detta i Lonely Planet, men man tänker ju att det fixar sig väl. Vi försökte i alla fall med en por puesto. Det visade sig att den hette inte por puesto utan carrita och var små halvskrotiga lastbilar med täckt flak på vilket vi fick sitta. Billigt var det i alla fall. Vi skulle till Playa Medina som enligt Lonely Planet skulle vara den allra vackraste och det lät som om vi skulle få åka ända till byn Medina c:a 2 km före playan. Att sedan gå 2 km till beachen var ju inget. I alla fall var vi övertygade om detta när vi satte oss i carritan.

Carritan blev ganska snabbt full med folk, 6-8 personer. Någon hade varit i stan och handlat och hade mycket varor med hem, en annan kom med en kacklande hopknuten höna och mitt på flaket låg ett stort reservhjul som tog nästan hela utrymmet. Flaket var alltså helt fullt! Naturligtvis var vi de enda européerna på flaket, ja vi var ju nästan de enda i hela stan vad vi kunde förstå. Det är intressant att iakta och studera medpassagerarna. Det är bara synd att man inte förstår det spanska språket - igen. Det fanns små byar efter vägen där folk gick av men någon gick också av mitt på skogen = djungeln. Undrar var och hur dom bodde. Antagligen i små ruckel till hus.

I stället för att få åka till byn Medina visade det sig att carritan skulle till ett annat ställe så dom släppte av oss vid avtagsvägen till Medina. Därifrån var det c:a 5 km till Medina och ytterligare 2-3 km till playan och det var bara att börja gå. Vi visste att vi i alla fall skulle få gå ett par km från Medina till playan, men 7-8 km var ju något helt annat. Solen stekte och det var c:a 30°C. Vi hade lite kakor och vatten som proviant och vi tänkte att vi kan väl lifta.

Det var som en svensk skogsbilväg som går genom skogen. Skillnaden var att det var absolut tät och ogenomtränglig (för oss) djungel på båda sidor. Man kände sig lite (eller egentligen ganska mycket) övergiven. Vi hade ju hört talas om rån och sånt. Det var faktiskt ganska spännande, inte för att det kändes hotande, men ändå, vi var ju ganska långt hemifrån och ingen, absolut ingen mera än vi själva visste var vi var. Vi passerade något litet hus här och där och vi undrar fortfarande vad folk lever av.

Efter c:a 1 km kom en tankbil full med vatten och folk och efter ytterligare en kvart en lastbil med grus. Ingen lift. Efter c:a 3 km kom Maria och Nelson och tvärstannade och sa hello. De var invandrade chilenare (sedan 19 år) som bodde i en stad mitt i Orinocco-deltat och var på badsemester. De kunde dessutom tala engelska, båda två!!! Vi fick lift och vi tillbringade dagen tillsammans på Playa Medina och vi fick åka tillbaka ända till Rio Caribe. Det ordnar sig alltid - i alla fall hittills.

Som jag sagt tidigare, möten med människorna är halva nöjet på en resa till främmande land.


Playa Medina.

När vi kom var vi först. Sedan kom väl ytterligare c:a 20-30 personer (badturister) + fiskare i några små fiskebåtar som hade sin ”hemmahamn” här på playan. Båtarna drogs upp varje natt och placerades inne under palmerna. Det kanske var dessa människor som bodde i husen vi sett längs vägen till Medina.


Playa Medina. Här såg vattnet rent ut, men fy va´ kallt!

Som tur var kom det folk som etablerade en stående ”restaurang” eller ett Venezuelianskt gatukök under palmerna, där dom lagade ”empanada pescado”, en sorts pirog med fisk inuti samt något som kallades ”arepa”, ett sorts majsbröd, som förresten verkade vara det vanligaste brödet i Venezuela. Allt lagades över öppen eld och glöd. Fisken var helt färsk och det var faktiskt mycket gott. Utan detta hade vi fått svälta den da´n för våra kakor räckte inte långt.


Playa Medina.

Detta var som ett drömställe men vi kan ännu inte fatta varför vattnet var så kallt. Jag skulle aldrig bada om det hade varit i Sverige men det var ju hett i luften och är man vid Karibiska havet så måste man ju. Jag undrar om även detta är ”el Niño”:s fel. Han ju ligger bakom allt annat konstigt med temperaturer och sånt. I alla fall var vattnet varmt i andra ändan av landet, i Tucacas vid Morrocoy nationalpark.


Maria, Anita och Nelson

Ja, det var det, det. Nu har vi tyvärr inget mer som är värt att visa från denna vändan. Det var verkligen spännande att resa i en helt annan värld än det vi gjort tidigare och vi fick verkligen fått blodad tand för Sydamerika så troligen vänder vi kosan dit igen – efter millenniumskiftet, om några flygplan flyger då förstås.

Det är många episoder och händelser som etsat sig fast på näthinnan och i hjärtat, som man ofta tänker tillbaka på och som gör att man vill tillbaka. Speciellt resorna med gamla slitna bussar som var fullproppade med folk och salsamusiken på högsta volym eller resorna med fullsatta Por Puesto-bilar. Vi glömmer ej heller vandringen i bergen från La Culata till den lilla Lagunan på 3350 m.ö.h. tillsammans med dom andra. Det var en mäktig upplevelse! En annan syn som man förmodligen aldrig glömmer är de fantastiskt stora och majestätiska fregattfåglarna som verkade kunna segelflyga runt runt över havet hur länge och högt som helst, i stora stora flockar. De gjorde nästan aldrig några vingslag, åtminstone inga onödiga! Nyårsafton i Tucacas lär vi inte heller glömma i första taget och inte heller Petra och Per.

Vi har försökt att visa lite av det vi såg, kanske en del av det finaste, men hela sanningen är lite annorlunda. Det finns tyvärr en baksida som inte är så trevlig, dvs. det finns ganska mycket slum och elände där, speciellt i de större städerna, (men definitivt inte i Rio Caribe), som på många ställen runt jordens midja (ekvatorn). Exempel, Caracas. Dit vill vi nog inte åka igen i onödan.
 

HEJ DÅ, MA RÅKES
Anita och Reinhold

Tillbaka