San Pedro de Atacama i Chile
(juli 2001)
(Denna reseskildring blir bäst i upplösningen 800x600)
Vi landade i Santiago tidigt på morgonen efter 14 timmars direktflyg från Madrid utan mellanlandning. Hela resan från Östersund tog c:a 30 timmar inkl. väntetider. Vi åkte med LANCHILE, ett mycket modernt flygbolag. Planen som de använder för färd till Europa är helt nya och toppmoderna.

I alla fall, strax före landning meddelade kaptenen att till höger om oss kunde vi se Andernas och hela Amerikas högsta topp, Cerro Aconcagua, 6959 m.ö.h. Den ligger inne i Argentina, strax innanför gränsen. Jag lyckades ”låna” ett fönster och fick en bild.

Att åka till södra Sydamerika mitt i sommaren kan ju verka en aning knäppt. Det är ju sommar här och vinter där, men denna gång gick resan inte att skjuta på. Vintern är nu inte så farlig som det låter, det är ungefär som den svenska hösten under september och kanske oktober. Det regnar ganska mycket men det är ganska varmt på dagarna. Anledningen till resan är att Emendo har ett minst 3-årigt uppdrag för SIDA och det består i att överföra kunskap till ett Chilenskt företag i konsten att bygga avloppsreningsverk. Denna gång skulle vi medverka i en fackmässa i Santiago och den råkade infalla i början av juli – motsvarar vår början av januari.

En fördel med att det var vinter var att solen stod ganska lågt i norr. Detta innebar att jag äntligen fick se solen röra sig från öster mot norr och sedan gå ner i väster, d.v.s. man ser att den vandrar moturs från höger till vänster. Här hemma rör ju solen sig medurs från vänster till höger. Detta känns helt klart lite konstigt även om jag visste om att det skulle vara så och det var väldigt tydligt när vi var i Concepción som ligger c:a 60 mil söder om Santiago.

Efter mer än en veckas arbete fick vi också några dagars semester. Vi åkte c:a 125 mil norrut till en liten ökenstad som heter San Pedro de Atacama. Den ligger mitt i Atacamaöknen och har ungefär 3000 innevånare.

Vi hade köpt s.k. flygpass med LANCHILE vilket innebär att en enkel flygresa inom Chile kostar ungefär 900:- per st. Påskön ingår inte i dessa flygpass - tyvärr. Vi flög alltså till Calama (uttalas Calamá) och därifrån åkte vi buss ytterligare c:a 10 mil in i öknen. Calama ligger i öknen mitt emellan gränsen till Bolivia/Argentina och havet. San Pedro ligger 2-3 mil från den Bolivianska gränsen.


 
Vägen till San Pedro
Vägen mellan Calama och San Pedro. Bussresan är c:a 100 km och tar en och en halv timma. Vi såg inte ett enda träd på vägen mellan Calama och San Pedro, endast några enstaka buskar. Man kan väl påstå att öknen är total och det påstås till och med att det kan vara världens torraste öken. Mestadels är vägen spikrak med någon liten sväng ibland.

 
Atacamaöknen ligger på den s.k. Altiplano vilket är det spanska ordet för högplatå. Höjden varierar naturligtvis, men Calama ligger på c:a 2500 m.ö.h. och det gör även San Pedro. Denna höjd känns lite grand och det är en lagom höjd för en första acklimatisering om man tänker vistas på lite högre höjd ett tag.

 
La Plaza
Som i de flesta småstäder (som vi besökt skall jag säga) anländer man direkt till Plazan. Så hände även här. Det är stadens centrum och de flesta viktiga faciliteter finns runt Plazan. I denna stad handlar det om polishuset, kommunalhuset, kyrkan, posten, en liten turistmarknad och muséet, mm.

 
Iglesia de San Pedro
Kyrkan i San Pedro ligger alldeles vid la Plaza och är Chiles näst äldsta. Den byggdes på 1600-talet sedan spanjorerna anlänt. När spanjorerna anlände på 1500-talet var detta Incaland och då fanns inga sådana kyrkor.

 
Gatorna i San Pedro
Typiska bilder av San Pedro. Vi såg inga hus som var högre än dessa. Husen innehöll affärer, barer, hotell, rumsuthyrning, restauranger, turistkontor, växelkontor, mm. Alla var helt utan neonskyltar.  Man var ibland tvungen att gå fram till affärerna och titta in, för att kunna se vad som såldes. Gatorna som bildar ett rutmönster med räta vinklar är dammiga grusvägar. Ofta är de fulla av löshundar. Ibland kunde det vara 8-10 st på en sträcka som syns på bilden ovan. Man har ju läst att löshundar kan vara lömska och kanske farliga, men man bedyrade att här var dom helt ofarliga för människor. Jag gissar att farliga hundar inte blir långlivade.

 
Det var lätt att få tag i rum i San Pedro, då det inte var under den värsta turistsäsongen. Vi hade inte bokat någonting, vilket vi förresten aldrig gör. När vi klev av bussen kom agenter från rumsuthyrare och hotell och stoppade på oss broschyrer om sina ställen. Vi följde kartan på den första broschyren och cirka 75 meter från Plazan tog vi in på Posada Florida, ett typiskt ställe för backpackers.

 
Utsikten från fotbollsplanen
Fotbollsplanen i San Pedro.  Går det att koncentrera sig på fotboll, när man har en så´n utsikt? Är svaret hemmablindhet?? Troligen. Tyvärr var matchen slut när vi kom, så vi missade årets match. Tänk att få gå på fotboll på detta fantastiska ställe, även om det inte var en match i högsta ligan. Undrar hur många lag som ingår i ligan? Det är 10 mil till Calama, där rimligtvis närmaste lag borde finnas. 
Nu skall jag berätta lite om toppen i mitten. Det är naturligtvis en vulkan och namnet är Volcán Licancábur och den ligger precis på gränsen mellan Chile och Bolivia. Se kartan. Den platta toppen bakom Licancábur heter Cerro Toco och den ligger helt och hållet i Chile, (gränsen svänger 90 grader strax till höger om Licancábur).

Om man vänder sig åt andra hållet ser man en annan utsikt. Det är fotbollsarenans kiosker och serveringar. Kanske inte så snygga som vulkanerna, men lika äkta. 


Vi hade undrat hur en så liten stad mitt i öknen skulle se ut och hur det skulle vara att vistas där. Vi blev inte besvikna. Det ser ut som i västernfilmerna, särskilt om det handlar om Mexico. Det är lätt att tycka om San Pedro. Efter vår första rekognoseringsrunda till fots, var vi säkra att här ville vi stanna några dagar. Staden känns så liten att det känns konstigt att kalla den stad. Det kan nog bero på de låga husen och att allt verkligen var litet. Det var så fantastiskt tyst och stilla och från vårt rum var det inte mer än 100 meter till allt vad vi behövde. Det var flera turistkontor, en liten affär där vi köpte frukost, restaurangerna vi gick till på kvällarna och cykeluthyrningen.

Vi kom direkt från Santiagos bedrövliga buller (16000 bussar) och dåliga luft så detta kändes som paradiset. Här i San Pedro är luften hög, klar och kall. Kan man säga så? Jag tror det. San Pedro ligger ju ganska högt, 2500 m.ö.h. Varje dag var himlen klarblå och det var helt vindstilla. Regnat hade det inte gjort på länge. Troligen regnar det aldrig.

Varje natt kl. 24.00 slocknade hela staden då all elektricitet stängdes av och det blev alldeles tyst. Normalt sov vi sött redan då, så det gjorde inte så mycket, men det var lite besvärligt när vi skulle ut på sightseeingtur. Dessa startade mycket tidigt på morgonen när det fortfarande var mörkt. Men vi har ju varit ute och rest förr och hade alltså var sin liten ficklampa i bagaget.

Den viktigaste orsaken till att så många backpackers och även folk med vanliga resväskor kommer hit är nog naturen. En annan starkt bidragande orsak är att alla resehandböcker skriver om detta och om San Pedro skrivs det bara gott – än så länge. Jag hoppas att dom ser upp för överexploatering! Den bästa reklamen för ett liknande ställe måste vara att komma med i Lonely Planet (den troligen mest heltäckande resehandboken i världen) och helst få beröm. Då kommer tusentals turister från världens alla hörn. Det är vad som sker här. Några av sevärdheterna:
Anderna med snötäckta vulkaner och vanliga toppar. Nästan alla är över 5000 m.ö.h. Gejsrar som sprutar vattenånga högt upp i luften. Fantastiska sjöar (lagonas) som ligger på över 4000 meters höjd. Saltöken med sjöar i vilka rosa flamingos trivs.  Avlägsna byar som bebos av indianer. Valle de La Luna (Månens dal) som helt är täckt av ett vitt saltlager. Med mera.


Runt San Pedro finns ett stort antal turistattraktioner som vi försökte att hinna med på de fem dagar vi var där. Alla dessa är naturliga fenomen eller helt enkelt en fantastisk natur.

En av dessa är de berömda geisrarna i el Tatio. Dessa skall definitivt ses i soluppgången. Eftersom solen går upp vid halv sju tiden, sträckan dit c:a 12 mil och restiden nästan 2 timmar startade färden kl. 04.00! Dessutom påstås dessa gejsrar vara världens högst belägna. Vad gör man inte för att få se dessa?
Jo, man stiger upp tidigt, t.o.m. Anita! Väckning kl. 03.00. Det enda som vi var oroliga för var om vi skulle vakna. Bara man tar sig upp och kommer med bussen ordnar det sig alltid, oavsett hur trött man är. Är man tillräckligt trött sover man lätt i en buss. Tack vare att vi hade beställt resan av en resebyrå som var inhyst i samma hus som vårt boende, garanterade dom att väcka oss i god tid, d.v.s. 03.00. Eftersom man i sådana lägen ”sover på aga” (jämtska för att sova men samtidigt vara rädd för att inte vakna) vaknade vi självklart före väckningen. Utan ficklampor hade vi inte hittat något i rummet. Det var absolut kolmörkt och ingen elektricitet funkade. Det var bara att stiga upp och gå ut i kylan och ställa sig på gatan strax före 04.00, så blev man hämtad av bussen som skulle ta oss till el Tatio. Frukost ingick i priset och serverades efter soluppgången i el Tatio.


 
Gejsrarna i el Tatio
När vi anlände till platsen (12 mil ut i vildmarken) kom en konstig känsla av science fiction. När vi steg ur bussen hördes det som om gejsrarna ”levde”. De sprutade vatten och ånga och det lät som om dom andades. Ja, det lät till och med som ett snörvlade. Om man andas måste man väl leva – eller? Det kändes mycket overkligt från början.

 
Vi visste att gejsrarna ligger på en mycket hög höjd och att detta kan ställa till problem, men vi hade ju befunnit oss på 2500 m.ö.h. ett par dagar så vi tänkte att det går nog bra. Gejsrarna ligger på 4321 m.ö.h. och vi visste att det skulle bli mycket kallt innan soluppgången. Det stämde. Det var –15 grader C när vi steg ur bussen i el Tatio vid 6-tiden. Vi hade klätt på oss allt vi hade, underställ, tröjor, regnjacka, mössa och handskar. Kylan gick rakt igenom handskarna, men den detaljen gick i alla fall att åtgärda. Det var bara att doppa händerna i ångan eller direkt i det varma vatten som vällde upp ur marken så var det problemet löst. När sedan solen kom upp och värmde blev det snabbt 15-20 grader varmt.

 

När vi anlände till gejsrarna hade det precis börjat att ljusna. Konstig känsla att ta på en gejser.
Titta på bilden. Det bubblar och fräser och nog ser det ganska levande ut. Det skulle kunna vara ett öppet sår i ett förhistoriskt monster i vilket innanmätet kokar, kanske en så´n där eldsprutande drake.

Det var lätt att värma händerna i eller ovanför det varma vatten som vällde upp ur marken i hundratals källor. Det kändes faktiskt som om gejsrarna levde. 

 

Solen har nu precis kommit över horisonten och det går att ta en bild rakt in i molnet. 


Två nöjda turister efter en oförglömlig morgon. 

 
Bilder från Altiplano
När vi åkte till gejsrarna kunde vi inte se något alls utanför bilen, då allt var kolmörkt. Vi åkte till el Tatio för att se geisrarna och de var fantastiska, men på tillbakavägen såg vi att vyerna runt omkring kanske var ännu häftigare!


Den ökenartade Altiplano med Anderna i bakgrunden.


Då och då kunde vi se flockar av vicuñas.
Det är en av fyra olika arter av lamadjur som finns i Chile.
Höjden över havet är drygt 4200 m.



Här korsar en bäck vår väg. Vi är c:a halvvägs mellan el Tatio och San Pedro. I bäcken rinner kristallklart och iskallt vatten. Det flyter isbitar och isflak i vattnet. Temperaturen i luften är däremot precis lagom, i alla fall i solen. Höjden är drygt 4200 m.ö.h. Vulkanen heter Volcán Putana, 5890 m och ligger på gränsen till Bolivia. Troligen är denna plats en av de allra finaste jag har besökt. Vi stannade en bra stund på detta speciella ställe. Här skulle jag vilja stanna till ett tag och vandra runt bland vulkanerna.

 
Laguna Chaxa
Strax söder om San Pedro ligger en saltöken som heter Salar de Atacama och som är c:a 10 mil lång och 3-5 mil bred. I denna saltöken finns några mindre och grunda sjöar. De är inte salta. De består av genomrinnande vatten som kommer från bergen runt om. I dessa sjöar trivs flamingos och några andra fågelarter.

 
Laguna Miscanti
Laguna Miscanti med Andernas bergkedja i bakgrunden. Höjden är 4350 meter över havet och på vissa ställen låg isen på sjön. En sak som förbryllar mig än är att trots att sjön inte hade något utlopp, var den inte salt. Jag trodde att alla sjöar som saknar utlopp innehöll saltvatten. Jag har en teori om att sjön ändå har ett utlopp, ett s.k. diffust utlopp och att det sker genom infiltration. Jag tar gärna emot förslag till förklaring om någon vet något om detta. 

 
Laguna Miscanti
Närmast på bilden ser man Laguna Miscanti med vulkanen Cerro Miscanti, höjd drygt 5600 m.ö.h. I bakgrunden till vänster en annan vulkan, Cerro Chiliques, 5778 m.ö.h. Vi hade faktiskt gott om tid här på detta fantastiska ställe vilket gjorde att vi kunde vandra omkring tills vi var nöjda. Den vita strandremsan är täckt av salt. Vattnet i viken närmast är täckt av is. Luften var härligt sval och det var absolut vindstilla.  Här kan man tala om ”hög” luft.

 
Laguna Miscanti
Medan vi satt och åt lunch dök den här räven upp. Den var inte tam, men heller inte alltför rädd. Vi slängde till honom några matbitar som han snabbt svalde. Kanske är det någon sorts ökenräv.

 
Laguna Miscanti
Livet var gott vid Laguna Miscanti. 
Anita står inte på snö och is. Hon står på salt.

 
Volcán Lascar
Volcán Lascar, 5154 m.ö.h. Den betraktas för tillfället som Sydamerikas mest aktiva vulkan. Se röken från dess topp. Den 20 juli år 2000 kl. 10.40 lokal tid hördes ett fruktansvärt dån från vulkanen. Lascar är belägen ungefär 5-6 mil sydost från San Pedro de Atacama.

 
Cykeltur till Volcán Licancábur
Vi hade bott på 2500 meters höjd i 4 dagar och varit på 4500 m.ö.h. vid två tillfällen och inte fått några nämnvärda höjdsymptom mer än att vi måste dra några djupa andetag då och då. Därför tyckte vi att nu kan vi äntligen testa hur det är att cykla på hög höjd. Det var vår sista dag i San Pedro och vi hyrde cyklar alldeles utanför hotellet.
Vi hade nu sett volcán Licancábur på avstånd i några dagar. Vi ville gärna se denna mäktiga vulkan på närmare håll. Det såg lockande ut att försöka att cykla upp så långt som möjligt på vägen som passerar vid vulkanens fot och som sedan går till Argentina. Gränspassagen vid den Argentinska gränsen heter Paso de Jama och ligger c:a 10 mil bort. Så långt skulle vi ändå inte. Vi hade tyvärr bara 4 timmar att spendera på detta äventyr. Vi hade nämligen bokat och betalt biljetter till nattbussen till Arica och den tiden måste vi ju passa. Berget bakom Licancábur heter Cerro Toco.

 
Cykeltur till Volcán Licancábur
Volcán Licancábur (5916 m) närmast och i bakgrunden syns Cerro Toco (5604 m).  På Cerro Toco´s sluttningar skall det finnas observatorier. 
 
På väg upp mot Licancábur. Slätten i bakgrunden är Salar de Atacama (Atacamas saltöken). Vi kan intyga att det var en jobbig stigning. Den första halvtimman var det slätcykling fram till stigningen. Därefter två timmars stigning och så en timma tillbaka. Under den halvtimma som blev över satt vi högt där uppe och njöt.
Vi tog en kilometer i taget. När den var avklarad siktade vi på en till osv. Det går lättare om man delar den stora backen i en massa små. Vi visste att enda chansen att komma någon vart var att ta det mycket lugnt. Ingen backe är värre än vad man själv gör den till. Denna stigning hade varit jobbig vid havets nivå. Nu vände vi på 3250 meters höjd, långt långt från Licancábur’s fot. Vi hade behövt hela dagen. 

 
Det står att läsa i faktaböcker och på Internet att även denna topp, som så många andra, var en offerplats från Inkatiden. Det finns Inkaruiner både på toppen och vid basen. I kratern högst uppe finns en liten sjö som sägs vara världens högst belägna sjö. Dess diameter är ungefär 70 m och djupet c:a 5 m. I denna sjö har en arkeolog gjort världens högsta dyk. Han undersökte botten för att kanske hitta något, men tyvärr fann han inget av värde. Antagligen hade han också metalldetektor. Kanske en som kan känna guldsmak. Kanske trodde han att det ovärderliga och sägenomspunna Inkaguldet skulle finnas där nergrävt och gömt under sjöns botten.

När man tänker efter så borde ju detta vara det perfekta gömstället för Inkaguldet ! ! !

Dom, Inkaindianerna alltså, skulle väl aldrig kunna ana att man någonsin skulle kunna dyka och utforska en så högt belägen sjö. Det kanske finns många sådana sjöar som ännu är outforskade och i någon av dessa kanske Inkaguldet finns. Det låter faktiskt spännande.

Det har varit en fantastisk vistelse i San Pedro. Om någon som läser detta funderar på att resa i norra Chile är detta ställe verkligen att rekommendera. En av de fantastiska detaljerna var vädret, lagom temperatur (kortbyxväder) på dagarna och svalt eller kallt på nätterna och garanterat (nästan i alla fall) klarblå himmel och ”hög” luft varje dag. Så långt vi förstår existerade inte mygg. Vi såg inga andra kryp heller så det kanske t.o.m. är både mygg- och krypfritt.

Alla researrangörer som vi anlitade var mycket bra och verkade seriösa. Maten som ingick i utfärderna var jättegod. Vi blev alltid hämtade i tid på det stället som vi hade kommit överens om, även mitt i natten i becksvart mörker. Chaufförerna var samtidigt våra guider och dom visste nog vad det handlade om men tyvärr talar dom enbart spanska. En annan sak som vi märkte på utfärderna var att väldigt många resenärer kan spanska, särskilt ungdomar från USA. Det verkar också som dom inte endast kan knagglig skolspanska, utan dom vi kom i kontakt med talade språket mer eller mindre flytande. Spanska språket är stort på andra sidan Atlanten. När vi var på utfärden till lagona Miscanti var vi 8-10 passagerare. Vi var nog dom enda som inte förstod vad guiden sa. Med på färden var tre unga amerikanskor och alla talade spanska obehindrat och den ena av dom förbarmade sig över oss och översatte allt han sade. Tack!

Som vanligt när man skall lämna ett ställe som man har vistats på i några dagar och som man har gillat känns det lite sorgligt. Detta var ett sådant ställe. Det finns alltid saker som man skulle vilja utforska mera och göra betydligt grundligare. T.ex. skulle vi vilja bestiga Licancábur - det går guidade turer upp på toppen, tillbringa och vandra någon dag i trakterna på väg till el Tatio och kanske t.o.m. göra en lite längre cykeltur. Vi hann heller inte att göra en ridtur ut i öknen och känna oss som cowboys. Dom kallas förresten ”huasos” på spanska, uttalas ”oasos”. Men men, sån´t är livet och minnena och diabilderna har vi ju kvar och vi kan ju alltid tänka på hur det skulle vara att göra alla de där sakerna som vi inte hann.

Som jag har skrivit förut. Att skriva av sig så här känns nästan som att göra resan igen. Det gör ju också att man aldrig lär glömma vad man upplevt och skulle man ändå göra det så är det ju bara att gå till Internet och läsa om det igen.

PÅ ÅTERSEENDE NÅGONSTANS!

Hasta Luego! Anita och Reinhold

Vi längtar redan tillbaka

Tillbaka