Frankfurt. Flygplanet som tog oss ända till Buenos Aires i ett enda lyft, en Boing 747-400 Jumbojet. Vi satt i stolarna i 14 timmar och var i luften precis 13. Det är lite väl mycket. Kaptenen sade i högtalaren att denna rutt är en av de allra längsta i världen. En annan anledning till att det var jobbigt var att det var dagflyg med start från Frankfurt vid 10-tiden. Det är bättre att åka över natten då man kan sova bort 6-8 timmar. Tyvärr är inte denna flygplanstyp särskilt modern. Det är väldigt trångt mellan stolarna och det finns heller ingen dator med spel och filmer vid varje stol, som är standard i de nya långfärdsflygplanen. Det blev en mycket lång och jobbig resa, men den som väntar på något gott ...... står ut. 

Vi har varit några gånger i Buenos Aires och alla gångerna har vi bott på på hotel República. Så även denna gång. Vi hade fått ett trångt och knöligt rum med fönster in mot en trist bakgård, men bytte upp oss mot ett större mot en mindre summa pengar. Här är utsikten från vår hotellbalkong i det nya rummet. Platsen heter Plaza de la República och bildar en jätterondell i världens bredaste avenida, Avenida 9 de Julio. Avenidan är 110 m bred och många km lång. Mitt i rondellen står en av Buenos Aires största "riktmärken", el Obelisco, Obelisken. Rakt under obelisken möts tre av Buenos Aires tunnelbanelinjer i olika plan. 
 

Min systerson Anton, som bor och studerar i Buenos Aires dök upp och gjorde oss sällskap idag. Här är vi framför ett annat viktigt riktmärke, El Palacio del Presidente, Casa Rosada, presidentpalatset, "Rosa Huset". 
 

När man är i Buenos Aires bör man självklart gå och fika. Här finns det gott om caféer. Det blev på ett av världens mest berömda och kända, Café Tortoni. Det startades 1858 och firade alltså 150 år förra året. På detta café har många av Argentinas berömda personer suttit. 

2009-11-05
Flyg till San Carlos de Bariloche som ligger ungefär 100 mil söderut från Buenos Aires och samtidigt c:a 100 mil västerut vid gränsen till Anderna. Vi hade sett på Internet att det var dåligt väder där och det kändes konstigt att åka till ett ställe som hade ungefär samma väder som det vi har hemma i Jämtland. När vi anlände til Bariloche var det c:a +5 grader C. Det är ju normalt inga problem, men det var en hård vind från väster, vilket gjorde att det var fruktansvärt kallt. Vi kunde absolut inte vistas ute mer än några minuter åt gången. Vi hade beställt en hyrbil på Hertz hemifrån Sverige och vi hade tänkt att fara runt i området både norrut och söderut om Bariloche relativt nära Anderna. Vi har varit här flera gånger förut och känner till området ganska bra. Vädersituationen var nu så dålig att flera vägar var avstängda p.g.a. regn och vi måste snabbt hitta på något annat. Det tog inte särskilt lång stund för oss att ändra planerna och bestämma att vi åker österut och ner mot Peninsula Valdés, som ligger vid Atlantkusten. 
 

Vi började med att åka österut och lite mot norr, mot Neuquén och övernatta någonstans. Dom första milen åkte vi på ruta 40. Vi såg på kartan att det finns ett ställe som heter Piedra del Aguila. Vi hoppades att det skulle finnas hotell där. Vid c:a 19-tiden kom vi dit efter c:a 20 mils körning på fin asfaltväg och över en som det verkade oändlig prärie eller om det heter öken. Växtligheten i detta område är bara små buskar, mil efter mil. När vi kom fram till byn visade det sig att det var en mycket liten by. På spanska skulle den nog kallas "pueblo" = by, bosättning. 
 
 

Det finns över 950 olika fågelarter i Argentina och denna gång skall jag försöka fota och samla på mig så många som möjligt. Denna sparv, som jag aldrig sett förut, är den första fågel som jag fotade med godtagbart resultat på denna resa. Den heter Rofus Collared Sparrow. Fågeln spelar nästan överallt där vi stannar och sången påminner väldigt mycket om vår svenska rosenfink. Kanske är det en nära släkting.

Detta är en vild guanaco, en av fyra lamadjurarter som finns. Alla i Sydamerika. Detta var en liten skock på 8-10 djur som stod och betade alldeles intill vägen. De blev "halvrädda" när vi stannade bilen och drog sig undan lite. Men som överallt i Argentina är det ett boskapsstängsel på båda sidor om vägen och där stannade dom.

Dessa djur är stora och resliga, gissningsvis c:a 2 m från marken upp till huvudet och vi har sett tidigare att en guanaco lätt hoppar över ett normalt boskapsstängsel, som är minst 1,5 m högt. Dessa djur kanske var lite "lata" för det var bara en av dom som iddes hoppa över.

Man kan se på öronen att dom är lite ängsliga. men ändå ganska nyfikna och vill kolla vad som är på gång.

Centrum av Piedra del Aguila. Byn består av en rak genomfart och ett antal hus, restauranger och hotell på båda sidor om vägen. På något sätt påminner dessa stället en aning om det vi har sett i Montana i USA. 

2009-11-06
Nu har vi definitivt bestämt att vi far vidare mot Argentinas östkust. Det är c:a 100 mil dit och det kommer att ta ett par dagar. Vi åker timme efter timme på en spikrak väg genom en naturtyp som troligen skulle kunna kallas prärie. Det är enbart gräs- och buskvegetation. Det går sakta för man måste stanna ofta och fota olika saker, mest fåglar. Jag ser nya fåglar hela tiden och överallt och blir ganska frustrerad av att se så mycket och ändå inte kunna komma åt dem. Vid en vattensamling såg jag några olika fågelarter och tvärstannade. Här kommer några bilder som är värda att visa. 
 

En art av flamingo, Chilean Flamenco.

Denna svan heter svarthalsad svan (black-necked swan). Den har jag fotat tidigare i Puerto Natales i södra Chile, där dom finns i massor.

Svarthalsad svan.

Chilensk bläsand Southern Widgeon.

Dessutom kan jag säga att det är ett otroligt fågelliv överallt där vi stannar. Jag kan höra massor av olika fågelsång och konstigt nog tycker jag att vissa har stora likheter med de som vi har hemma i Sverige. 

Så här ser det ut där vi för tillfället åker och så har det sett ut i 30 - 40 mil. Det enda som växer här är låga buskar. Jag tror denna naturtyp skulle kunna var prärie, eller kanske halvöken. 
 

En gammal dröm gick också i uppfyllelse idag. Argentina är ett land där man har hittat väldigt många lämningar från dinosaurusepoken. Det är bl.a. just här, i området runt Neuquén som många betydande lämningarna har hittats. Det finns flera djur från vilka man har hittat ända upp till 90 % av "benresterna". Det är tack vare detta som man har en så god uppfattning om hur dinosaurierna verkligen såg ut. Det är förstås inte just benresterna man hittat. Det finns inga biologiska rester kvar utan fossiler av dem, "kopior" om man vill kalla det så. På bilden kan vi se ett par av de återskapade djurens skelett, som finns i muséet. Det finns flera. De är inte uppbyggda av orginalfossilerna utan av avgjutningar av originalen. Muséet finns i El Chocón, 6-7 mil väster om Neuquén efter ruta 237, vid dammbyggnaden Dique El Chocón i Rio Negro. 

2009-11-07
Vi kom till en liten stad på Atlantkusten som heter San Antonio Oeste. Det verkade vara ett urtråkigt ställe. 

En gata i San Antonio Oeste.

Vi fortsatte ett par mil söderut längs kusten till en annan ort som heter Balbeario Las Grutas. Där stannade vi i två nätter. 

2009-11-08
Strax norr om San Antonio Oeste och Las Grutas ligger en av Argentinas största saltsjöar eller kanske skall den kallas saltöken. Kallas på spanska "salina". Den heter förresten Salina Gualicho och är c:a 430 km2 stor, ungefär 4-5 mil lång och ligger 72 m under havets nivå. Dit åkte vi för vi hade alltid önskat att köra bil på en saltöken. De som säljer turistresor till denna salina påstår att den faktiskt är en av NASA:s reservlandningsbanor för rymdskyttlar. Precis som landningsbanan på Påskön.

Vägen till salinan. 

Vi passerade ett ensligt café på slätten. 

På väg till salinan. 

Anita provar att gå på saltet. Det känns som att gå på isen hemma på Storsjön, men det är ju ändå inte samma sak. Detta är häftigare!

Självklart utvinns salt industriellt här och vid sidan av sjön finns jättelager av salt. Jo, det smakar salt, vanligt salt. 
 

Eftersom vi låg två nätter i Las Grutas blev det tid över att gå och spana efter fotoobjekt. Det fanns ganska gott om olika fåglar här på Atlantkusten. Vi skall ta med några från Las Grutas. Dessa kanske känns igen?
 

Strandskator. Dessa liknar våra strandskator, men tittar man närmare skiljer det på några detaljer. Deras läte kan jag i alla fall inte skilja från våra egna.

Ser ut som vår skrattmås och låter ungefär likadant.

Denna liknar ju en skandinavisk havstrut. Den heter Kelp Gull på engelska.

Denna finns i alla fall inte hemma i Sverige. Inne i staden Las Grutas fanns hundratals, kanske tusentals papegojor som flög omkring i stora flockar ungefär som kajorna gör hemma i Sverige. Man kan gissa att de är ett sanitärt problem p.g.a. att de är så stora och många och för ett fruktansvärt oväsen. Dom låter ungefär som skrattmåsar, men mycket högre. De heter Burrowing Parrot och är c:a 40 cm långa.

2009-11-09, efter Las Grutas bar det iväg längre söderut ända till Puerto Madryn. En sträcka på nästan 30 mil, mestadels spikrak väg på helt platt mark. Tiden för bihyran var på väg att ta slut (en vecka hade vi bokat) så vi åkte direkt till Hertz kontor i P.M. och förlängde en vecka. 

2009-11-10 - 13,
Idag är det fredag 13/11 och vi måste nog förlänga bilhyran igen med några dagar. Vi skall ju lämna bilen ända "uppe" i San Carlos de Bariloche och dit är det över 100 mil och det finns troligen massor att se på vägen dit. Dessutom vägrar vi att jäkta nu när vi äntligen har ganska mycket tid tilltaget. 

I alla fall har vi besökt Peninsula Valdéz under dagarna vi varit här. Större delen av halvön är en stor nationalpark och allt är mycket uppstyrt. Höjdpunkten där var utan tvekan Whale watching. Vi bodde i en liten by med namn Puerto Piramides och därifrån går det små snabba båtar hela dagarna med turister ut till valarna. Valarna kallas på engelska Southern Right Whale, vilket kanske på svenska skulle kunna vara sydlig rätval. Jag har ett svagt minne av att det skall finnas nåt som kallas rätval. Vi hade suttit tidigare på dagen och från ett berg tittat ut på valtittarbåtarna med kikare och så vitt vi kunde se såg det ganska tråkigt ut. Det fanns valar nästan överallt så det var ju garanti att vi skulle få se val, men de verkade ju bara ligga i vattnet och lata sig och spruta vatten. 

Det blev riktigt häftigt, men eftersom vi åkte på dagens sista tur, solnergångsturen, blev det fruktansvärt kallt p.g.a att det var ganska blåsigt. Här är tidigt på våren och Atlanten är inte särskilt varm så här långt söderut. Vi hade alla kläder vi har med inkl. underställ och dessutom överdrag, en slags poncho mot stänk, som vi fick låna av arrangören. Vi blev dock snart varma. En av valarna som vår båt följde och observerade började plötsligt att hoppa och dessutom visa stjärtfenan gång på gång. Detta händer tydligen väldigt sällan, och vi hade enligt guiden en fruktansvärt tur! Vi tog över 500 bilder. Se några av dem.
 
 

Vi var 19 turister ombord och kamerorna lät som kulsprutor när valen lyfte fenan. Guiden sade att vi har tur om vi får se en stjärtfena i luften. Här är den.

Helt plötsligt kom valen upp ur havet som skjuten ur en kanon. Tyvärr tillhör dessa varelser inte de vackraste på jorden.

Detta hände gång på gång.

Det finns mycket annat att se på Peninsula Valdéz också, tex. massor av guanacos, ñandús (en sydamerikansk strutsartad fågel), magellan pingviner, mm. Här några exempel.  Magellanpingvinen är väldigt söt och visar snällt upp sig. Den står dessutom helt stilla så det är bara att ladda kameran och sikta. Snacka om att verka trött.

En ñandú (uttalas njandó) är en sorts struts och släkt med den afrikanska strutsen. Den kan inte flyga, men springer väldigt fort. Tyvärr har den en hel del problem med alla stängsel som den inte kan forsera. Den är c:a 1,5 m hög.

2009-11-14
Eftersom vi har relativt gott om tid för en gångs skull stannade vi kvar ännu en natt i Puerto Madryn. Det är en väldigt modern stad och så har den en s.k. "costanera". Costanera är spanska och är alltid gatan som går längs ett vatten om det finns ett sådant. Det kan även vara en flod eller älv. Skulle kanske kallas Strandvägen i Sverige. I detta fallet var det Sydatlanten och denna  costanera är 3-4 km lång. Havet sjunker c:a 7 meter på lågvatten och stranden blir torrlagd över 200 meter ut då och den blir därför perfekt för "beachwalking". Detta var alltså det vi ägnade oss åt på förmiddagen. På eftermiddagen åkte vi ut till Punta Loma som direkt översatt till svenska blir "Sjölejonudden", ett sjölejonställe c:a 20 km efter Atlantkusten söderut från centrum. 

"Beachwalking" på en av Sydatlantens lågvattenstränder. Puerto Madryn.

 

Sjölejonstranden Punta Loma, ett par mil söder om Puerto Madryn, där hundratals sjölejon samlas varje dag mellan varje högvatten. Vid högvatten ger dom sig iväg ut till havs. 

En sjölejonhane och några av hans honor i haremet. 

2009-11-15  -  2009-11 17
Vi packar resväskorna och far vidare. Vi hade tänkt att stanna till i en stad som heter Trelew eller kanske Rawson. Konstiga namn på Argentinska städer, men de bildades för c:a 100 år sedan av Wales-are, alltså européer. Vi hade tänkt att möjligen ägna ytterligare en dag vid Atlantkusten innan vi började att åka västerut mot Anderna. Det visade sig att Trelew var en fruktansvärt stor stad. Där åkte vi inte ens in och när vi kom till Rawson visade den sig lite skitig och vi såg inget hotell heller. Vi bestämde att vi lämnar havet nu och börjar resan västerut. Det är 3 - 4 mil till en liten stad som heter Gaiman. Där hade vi tänkt att övernatta. När vi kom dit och frågade efter hotell visade det sig att allt var fullt i stan och ägarinnan sade att även i Trelew var det fullt på alla hotell. Det var alltså ingen idé att åka tillbaka dit. Det var en stor artistgala i Trelew och alla hotell var fyllda. Vi frågande var nästa hotell på vägen västerut var och svaret var att det är 300 km till nästa hotell!! Klockan var 18 på kvällen och vi tänkte att vi kör aldrig 30 mil så här sent. Det är MYCKET ödsligt efter vägen över den nästan "ändlösa" prärien eller kanske vi skall kalla den för halvöken och vi tänkte att vi kör 12 mil tillbaka till Puerto Maryn. Dessutom fungerar inte mobiltelefonen någonstans utanför städerna. Den fungerar inte ens i alla städer. Vi är alltså i princip helt utan telefon den mesta tiden. Då kom gubben i hotellet och sa att det finns ju hotell eller i alla fall övernattningsmöjligheter i byn Dique F. Ameghino, 12 mil västerut. Vi fick telefonnumret till hotellet och stack. Vi ringde och bokade innan telefontäckningen försvann. Det var en spikrak väg nästa hela tiden fram till stället. Enda växtligheten var småbuskar, mil efter mil. Med spikrak väg menar jag att den verkligen är spikrak. Det är ibland flera mil utan EN ENDA LITEN SVÄNG. Det enda som ändrades då och då är att vägen går lite upp och ner i sänkor och över mindre kullar. I går hade vi en raksträcka som var 5-6 mil och det finns dom som MYCKET längre, över 10 mil!

Exempel på en raksträcka. Så här såg det ut mil efter mil. Någon säger antagligen att det måste vara trist att åka flera dagar i sträck på en så tråkig väg, men detta är helt unikt för oss och vi åkte varje mil relativt sakta och njöt. Vi skall inte prata om långa avstånd hemma i Norrland. Det här är något helt annat. Här är det oftast 10 mil mellan varje möjlighet att tanka och det kan vara 10-20 mil mellan hotellen. Det är 50-60 mil mellan två stora orter. Med stora orter menar jag Trelew och Esquel, c:a 70 mil. Får man motorstopp eller annat fel på bilen är man helt hjälplös och kan endast lita på att fixa själv eller att någon förbipasserande kommer att stanna. Ingen mobiltelefon fungerar här! 
 

Ett av ställena vi övernattade på. Byn heter Paso de Indiou, vilket direkt översatt till svenska är "Indianpasset". Innan vi kom hit trodde vi att stället skulle ligga väldigt högt i och med att namnet innehöll ordet pass. Det var inget pass. Byn ligger på en högslätt, c:a 600 m.ö.h. och helt platt åt alla håll, förutom några berg som kan ses i fjärran. Det blåste inte småspik, det blåste "storspik" om det nu finns sådana och när vi frågade om det blåser så här mycket jämt var svaret med eftertryck - "siempre" = Alltid! Här är inte helvetet på jorden, men det är nog fruktansvärt hårt att bo här. Byn är några hundra meter tvärs över och utanför är det platt massor av mil åt alla håll. På sommaren är det stekhett och på vintern svinkallt. Till detta en stenhård vind jämt eller i alla fall nästan jämt. Nu var det ändå 12-14 grader varmt. Undrar hur det är när det kryper ner mot och under noll-strecket och fortfarande blåser hänsynslöst hårt.

Hotellet i Paso de Indiou (det gröna till vänster). I denna by finns inga gator eller vägar med asfalt, bara grus. 

När vi nästa dag kom fram till ett litet större ställe som heter Tecka, där nästa hotell finns, tänkte vi att hur hade det blivit om Indiosbyns enda övernattningsställe hade varit stängt av någon anledning. Antingen 20 mil tillbaka till stället vi bodde på natten innan eller ytterligare 17 mil till Tecka. Vi vet inte för hotellet var ju öppet och det fanns ju lediga rum. 
 

Vägen var inte alltid så tråkig som man skulle kunna tro. Titta på bergen. Sådana berg dök upp under sista dagen innan vi åter nådde "civilisationen". Under c:a 10 mil hade vi dessa berg på vår vänstra sida. 

Överallt längs vägen över prärien där det finns ett vattendrag eller en vattenpöl finns de normalt fåglar. Detta innebar med automatik att jag måste stanna och kolla i kikaren och om det var fotoavstånd måste jag ju också försöka få in något i kameran. I bland lyckades det ganska bra. 

Här ett gäng flamingos, Denna art kallas "Flamenco Austral eller Flamenco Chileno" vilket kanske kan översättas med sydlig eller chilensk flamingo. Vi är på c:a 1000 meters höjd över havet. Den vita stranden längst bort är täckt av ett lager salt. Det är så torrt här att nästan alla små sjöar och tjärnar torkar ut i stället för att dräneras genom avrinning. 
 

En väldigt vanlig hök här. Vi ser massor varje dag, vissa dagar kanske över femtio. I Sverige ser man inte en hök i veckan ens, kanske en i månaden. 

Samma art som ovan. 
 

Denna kallas för Southern Lapwing (engelska) och är otroligt vanlig här. Känns som den är besläktad med vår tofsvipa. Dess utseende, betende och läte tyder på det. 
 

Jo, det finns vita svanar här också. Dessa heter Coscoroba Swan (eng). 
 

Andra som vi träffade ute på prärien. Dessa är sydamerikanska och riktiga cowboys (inga semesterryttare) och dom rider på jobbet miltals över ägorna och kollar stängsel och boskapshjordarna. De kallas på spanska "gauchos". 

Den 2009-11-16 anlände vi till Esquel, en stad med c:a 30.000 inv. och som ligger alldeles i kanten av Anderna. Vi har varit där förut och skall stanna ett par dagar. Här finns det snöklädda toppar runt om. 

2009-11-18
Efter Esquel åkte vi vidare på den kända och berömda vägen Ruta 40, som går hela vägen längs Anderna från sydligaste Argentina ända till den Bolivianska gränsen. Denna sträcka är drygt 500 mil! Vi låg över i El Bolsón, på samma hotell som vi bodde på under vår tidigare resa här 2004. Namnet är Hotel Amancay, ett bra och billigt hotell, lugnt och städat.

Bild från Ruta 40 söder om El Bolsón. 

2009-11-19
Det mest inressanta under denna dag var att vi äntligen hade chansen att komma till Cholila. Förra gången vi var i området (2004) ville vi inte köra den dåliga vägen med risk att bilen skulle ta skada, men folk vi frågat sa att vägen är ganska bra nu. Cholilla är det ställe där Sundance Kid och Butch Cassidy bodde under åren 1901 till 1904 innan de blev upphunna av nordamerikanska detektiver och jagade över halva Sydamerika. Detta tillfälle hade jag väntat på i flera år, ända sedan vi for här första gången och då läste om dom. Vi åkte några extra mil på halvdålig grusväg, bara för att se stället där dom bodde. Stället är bevarat, inte särskilt bra underhållet, men det finns dock kvar och det mesta verkar vara i originalskick. Det som troligen var bostadshus är i alla fall renoverat. 

Vägen till Cholila.

Det är egentligen väldigt konstigt, men kanske argentinaren i ett nötskal. Man har väldigt många sevärdheter, både små lokala och stora landsomfattande och man är i de flesta fall duktig att marknadsföra dessa genom broschyrer och andra sätt. I vissa fall, inte bara denna, känns det däremot som att man är fruktansvärt dålig på att vårda dessa sevärdheter och framför allt skylta om dom, särskilt de små lokala sevärdheterna, om dom överhuvudtaget är skyltade alls. Ibland är det näst intill omöjligt att hitta dit trots att man ibland faktiskt har satt ut skyltar. Tyvärr är dom väldigt ofta fallfärdiga, dåligt handmålade och ibland näsan omöjliga att tyda. Ibland pekar dom galet också.

Ranchen eller gården där Sundance Kid och Butch Cassidy bodde är ett typiskt exempel. Här har man en originalgård där två av historiens mest kända bankrånare från "Vilda Västern" i Nordamerika bodde under fyra år för över hundra år sedan, men ingen verkar bry sig överuvudtaget. Någon måste ju ha renoverat delar av gården, men det mesta verkar vara helt orört och delvis tyvärr håller på att förfalla. Det finns ingen som helst upplysning om var gården ligger eller hur man tar sig dit. 

Alla lokalt boende människor verkar veta exakt var gården ligger, men trots det måste vi fråga på flera ställen för att hitta, till en del beroende på språksvårigheter. Man talar antagligen en svår dialekt och dessutom har dom svårt att tala tillräckligt långsamt och tydligt för att man skall kunna uppfatta ett enda ord i en mening. Den enda hållbara metoden är att ställa direkta frågor som dom endast kan svara "si" eller "no" på. Då vet jag ju vad som gäller, men problemet är att dom är väldigt vänliga och vill tala om så mycket som möjligt, tyvärr så fort som möjligt. Svaren blev i alla fall säkrare och säkrare ju närmare vi kom. Till sist var det en ung kille som upplyste om att det är en km bort i den riktningen. Tack vare att jag hade sett bilder på gården på Googles Earth kunde jag känna igen husen som ligger ett par hundra meter från landsvägen i en liten skogsdunge. Inte en enda liten skylt som upplyste om denna "sevärdhet"!! 

När vi kom till stället visade det sig att det som vanligt var ett ganska tätt boskapsstängsel av hårt spänd stålståd (som inte går att vika undan) längs vägen och detta var jag tvungen att forsera om jag skulle nå fram till gården. Dessutom var det ett likadant stängsel runt husen och däremellan både hästar och boskap. Jag tänkte att när jag äntligen var här skall jag absolut gå fram till husen och fotografera, men jag kände också att jag inte kan klättra över boskapsstängsel och klampa över privata ägor hur som helst. Som tur var såg vi en man c:a 100 m ut på ägorna som jag vinkade till och lyckades få kontakt med. Mannen var på väg att hämta hem sina hästar. Jag frågade honom "puende usted decir donde está la casa de Burt Cassidy" = kan ni säga, var ligger Burt Cassidy's hus? Han  pekade direkt över mot gården på andra sidan ägorna och på min fråga om jag fick gå dit och titta blev svaret Si si, sin problema. Jag frågade också för säkerhets skull om hästarna och korna var farliga och svaret blev "No, no peligro". Då kände jag mig säker och det var bara att trassla sig igenom ståltrådarna och knalla över. Anita stannade vid bilen. 

Här är några foton på en ganska bra orginalgård som är drygt hundra år och som nästan ingen bryr sig om. 

Man får nog leta efter ett vackrare ställe att lägga en gård än detta. Två bäckar, en större och en mindre möts alldeles bakom gården, så vatten hade dom ju. Jag gick omkring här under c:a en kvart och funderade på hur livet var här för 100 år sedan.  De två närmaste orterna idag är Esquel 10-12 mil åt ena hållet och El Bolsón ungefär lika många mil åt andra hållet. Det är väldigt långa sträckor t.om. idag - med bil och dessutom delvis på ganska dålig grusväg . Man kan väl anta att samma orter var de närmaset huvudorterna för 100 år sedan (om dom överhuvudtaget fanns då) och snacka om sträckor till häst för att skaffa förnödenheter, dessutom mer eller mindre i väglöst land. 

Det hus jag tror var bostadshus. 

Husen är inte särskilt märkvärdiga, men ni vet "historiens vingslag" etc. Detta är på många vis mer äkta historia än massor av fantastiska stenhus och slott, mm. 

I detta huserade kanske något kreatur. 

Det kändes befriande att komma hit och nu kunde jag pricka av ännu en sak i min lista på saker som skall göras eller 
besökas.

När vi ett par dagar senare återlämnade bilen i Bariloche hade vi kört 320 mil. En fantastisk resa!

2009-11-22
Vi är åter tillbaka på hotell Republica i Buenos Aires. Vi valde att åka med långfärdsbuss från Bariloche till Buenos Aires. Bussen går i princip nonstop i drygt 20 timmar. Vi hade bokat “Cama” = säng och vi hade platser på bussens övervåning. Camastolarna är vanliga mycket breda stolar, ungefär som förstaklass flygstolar och som på natten fälls ner till horisontellt läge. Det är en mycket jobbig resa och vi kände oss riktigt mosiga när vi kom fram till BA. Vi hade inte bokat hotellrum, utan chansade på att det skulle finnas. Det är ju inte högsäsong än. Det stämde och vi fick rum på Hotel República med balkong ut mot avenidan. Det är faktiskt riktigt billigt att resa så långt, c:a 150 mil gissar jag. Priset var c:a 600 SEK per person och all mat och dryck ingår och serveras vid stolarna. Dessutom sparade vi ju en hotellnatt. Vi återvände så här tidigt till BA dels för att vi ville göra några flera saker i BA:s omgivning + att det var onödigt kallt i Barilocheområdet. De vi talade med sade att denna vår var ovanligt blöt, blåsig och kall. Vi skulle ju dessutom få tillräckligt kallt senare när vi skulle åka ännu längre söderut. 

  Bussterminalen i Bariloche. Den gröna bussen från bussbolaget "Via Bariloche" är den som skall ta oss till Buenos Aires. 
 

2009-11-26
Idag bytte vi hotell. Detta är dagen vi skall samlas på PanAmericano hotell, ett stort ganska lyxigt hotell, vilket vi normalt aldrig skulle välja p.g.a. priset. Vi hade en fantastisk tur då detta hotell faktiskt ligger nästan rakt över på andra sidan Avenida 9 Julio, c:a 250 m från vårt República. Det var bara att packa väskan och knalla över. När vi kom till hotellet fick vi all information om vad som skall ske i morgon. 

I morgon börjar det riktiga äventyret då flyget går till Ushuaia, världens sydligaste stad längst nere på Eldslandet.