Det började med att vi såg
en artikel om Venezuela i resetidningen Vagabond. Det såg mycket
intressant ut - och inte verkade det farligt heller. Sagt och gjort. Någonstans
skulle vi i alla fall åka. Vi beställde biljetter.
Vi tillbringade först två
dagar i Caracas. Det var ingen höjdare. Vi kände oss inte helt
säkra någonstans i den staden. Överallt och var man än
gick kändes det som man måste vara mycket vaksam - och det var
vi. Vi längtade verkligen ut till Karibiska havet så vi tog
bussen till en liten stad i nordvästra Venezuela. Staden heter Tucacas.
Vi tog in på en Posada som enligt Lonley Planet ägdes av en
tysk vid namn Norbert. Det stämde.
Alldeles utanför staden ligger en arkipelag
som man har gjort till nationalpark. Den heter Morrocoy nationalpark. En
dag åkte vi med en arrangerad dagstur i en liten båt ut till
öarna. Stället var sagolikt! Precis som vi hade förväntat
oss att det är i Söderhavet. Vita sandstränder och varmt
vatten.
Morrocoy naitionalpark
Anita provar korallsanden
på cayo Sombrero (ö) i Morrocoy nationalpark. Havet är
det Karibiska och vattnet är varmt.
. 
Cayo Paiclas (ö)
i Morrocoy nationalpark. Nyårsafton 1998. Så här efteråt
när vi sitter hemma i vintern är det knappt så vi själva
tror vad vi ser på bilderna!
Tucacas (nyårsafton
1998-99)
På hela resan, som varade i 3 veckor,
träffade vi svenskar vid endast tre tillfällen!!
Därför var det ju extratrevligt att dessa svenskar var extra-trevliga.
Det var Petra och Per från Hagfors. Vi bodde på samma ställe
i Tucacas och tillbringade Nyårsaftonen tillsammans.
Vi skulle gå till en restaurang mitt
i byn för att äta nyårsmat och fira och hade planerat att
gå dit vid 21-tiden för det tyckte vi var lagom. Vi hade en
himla tur för vid 20-tiden kom Norbert som ägde posadan och sa
att restaurangerna stänger strax. Det blev snabba ryck och vi fick
vår mat genom att vi fick dom att hålla stället öppet
en stund extra.
Vid 22-tiden var absolut hela sta´n
fullständigt stängd!! Alltså matställen, barer och
sånt. Det var så att på nyårsnatten skulle alla
vara lediga. Inte som hemma alltså. Efter 24-slaget började
skjutandet av smällare och raketer, det var nämligen inte folktomt
ute. Det var det värsta smällarskjutande som vi upplevt. (det
var i klass med det vi upplevde på påskafton på torget
i Nafplion i Grekland för några år sedan). Alla gick man
ur huse och firade och sköt smällare och raketer ute på
gatan eller hos andra, men det går ju an när temperaturen är
runt 25°C över noll och inte under, som det faktiskt brukar vara
hemma i Jämtland på nyår. Nästa dag såg vi
stora drivor av papper från sönderskjutna smällare.
Per, Anita och Petra smakar det Venezuelanska
ölet, som inte var det godaste som vi smakat. Det var ganska blaskigt
och vattnigt. Flaskorna var små, endast 22 cl! men kostade i gengäld
inte mer är c:a 3 kronor per styck.
. 
Alla
stan´s barn var ute och firade.
Första timmen under 1999.
När vi kom tillbaka till Posadan och
rummet vid 02-tiden, var det ett alldeles fruktansvärt liv i det närmaste
grannhuset. Det var inte oväsen eller något bråk. Nej,
vi var säkra på att det var ett disco som var öppet. När
vi kollade närmare visade det sig att på en balkong satt en
kille och spelade salsa med stereoanläggningen på full gas -
mitt i natten! Vi trodde inte våra ögon eller rättare sagt
öron. Efter någon kvart stängde han i alla fall av och
vi somnade som stockar. Det är verkligen inte som hemma!
Appropå Petra och Per så träffades
vi på tre helt olika ställen vid tre olika tillfällen i
Venezuela utan att ha gjort upp något. Det är ju ganska anmärkningsvärt!
Visserligen gör väl turister vissa rutter eller man styrs åtminstone
något så när åt samma håll genom att de flesta
läser samma guidebok, Lonley Planet. Men ändå. Det tredje
stället var i alla fall en stad med över 250 000 invånare,
Mérida!
Petra och Per var alltså
svenskarna som vi träffade vid alla tre tillfällena!!
På väg till Anderna
I väntan på en buss. Bilden är
tagen i Valdera på väg till Mérida i Anderna. I bakgrunden
en Por Puesto buss.
Stället är en liten stad på
väg från Valdera till Mérida. Vi har nått en bra
bit upp i bergen. Det var så brant och mycket folk i Por Puesto´n
(som syns till höger i bilden) att motorn helt plötsligt lade
av och kylaren började koka. Det var bara att kliva ut och låta
motorn svalna. Tyvärr framgår det inte på bilden hur brant
det är. Det är mycket brant.
Anderna
Vi stannade en vecka i Mérida. Där
finns faktiskt en hel del att göra om man gillar höga berg och
vandringar. Bl.a. finns världens högsta kabinbana (el teleférico)
där. Den går upp till c:a 4600 meter över havet! Det var
långa köer för att åka med den. Vi gillar inte köer
och åkte alltså inte. Ett variant är i alla fall att åka
kabinen upp och vandra tillbaka och på vägen ner göra övernattningar
i bergsbyar.
En dag åkte vi med buss till Venezuelas
högsta vägpass, El Aquila (örnen) 4007 möh och gick
därifrån c:a 200 höjdmeter ytterligare. Nu skulle jag äntligen
få känna hur riktigt hög höjd kändes. Höjdmätaren
slutade på 4000 så vi fick uppskatta de sista metrarna. Höjden
kändes verkligen i kroppen och vilken känsla, nästan vindstilla
och c:a 10 grader Celcius, plus!
El Aquila
. 
Toppen Anita står på heter El
Aquila. Höjden är c:a 4200 möh. På denna höjd
är lufttrycket endast c:a 65 % av det normala vid havets nivå.
Vi befann oss på denna höjd i c:a 2 timmar, sedan var det bara
att packa sig iväg ner. Höjden började då att ge sig
till känna. Yrsel, dåligt färgseende, vi måste ständigt
dra extra djupa andetag, Anita fick ont i huve´t och det kändes
i allmänhet konstigt. Vi hade tur för när vi kom tillbaka
till landsvägen vid passet dröjde det inte många minuter
förrän en buss kom och snart var vi på lägre höjd.
När vi kom ner till 3300 möh klev vi av i en by för då
kändes allt normalt igen.
. 
Växterna som ser ut som kaktusar kunde
vara över 2 m höga och de har inte taggar! De är mjuka och
lena som sammet och mycket goa att ta i. De innehåller dessutom mycket
vatten som man skall kunna tillgodogöra sig, om man vågar smaka.
Vi smakade inte. De fanns i tiotusentals.
La Culata
Vi befinner oss i Andernas allra
nordligaste del. Vi åkte med en ”por poesto” från Mérida,
som ligger mitt emellan två bergskedjor och alla topparna runt om
är över 4000 möh! En ”por poesto” är en taxi eller
mindre buss (en gammal amerikanare) som går först när den
är full med folk och blir därför mycket billig att åka
med. Det tog inte mer än 10 min att fylla bussen på c:a 20 personer,
fantastiskt system eller hur? Tyvärr var bussarna rena skrothögar,
som troligen var ganska farliga att åka med. Vad gör man - man
åker ändå.
Målet var en liten bergsby
som heter La Culata och som ligger c:a 30 km norr om Mérida. Mérida
ligger på 1600 möh och La Culata på 2900 möh. Jag
cyklade från Mérida till La Culata en dag, nytt höjdrekord!
Det var mycket tufft för en mitt i vintern otränad gubbe
men jag kunde inte motstå frestelsen att testa.
Mer än hälften av behållningen
med en sådan här resa är nog möten med alla människor
från olika länder. Det är verkligen fantastiskt och det
framgår nog av dessa ”vykort”. Tills nästa gång måste
nog Spanska språket inläras lite så att man åtminstone
kan kommunicera lite grand.
På bilden finns sex Venezuelanare,
en Fransman, en Irländska och en Svensk. Den andra Svensken (-an)
tog bilden. Alla dessa var med bussen upp till La Culata. Vi skulle åt
samma håll och blev mycket goda vänner uppe på fjället.
Venezuelanarna, som hade lokalkännedom visade oss Européer
olika saker, bl. a. följde de med och visade vägen till en liten
sjö, (lagoon) som låg inklämd längst inne i en trång
dalgång där den tvärt tog slut. Det fanns bara en väg
därifrån. Höjden var 3350 möh. Det blev vårt
lunchställe och det var en märklig känsla att vara där,
tyst och vindstilla, massor av konstiga växter och blommor och bara
några fåglar hördes. Det låg faktiskt några
andfåglar i lagoonen, tänk på denna höjd! Molnen
låg lågt som ett tak och vi såg inte långt ovanför
oss. Det var så otroligt fridfullt. Kanske var det lite kusligt men
ändå inte. Jag hade gärna stannat några timmar extra.
På vägen
därifrån berättade Venezuelanarna (tjejen kunde tala engelska)
om att två personer för några år sedan gått
in i just denna dal och aldrig återvänt. Ingen har sett dom
sen dess.
Det påstods
att dom blev kidnappade av rymdskepp! Usch va´hemskt! Rysligt, eller
hur?
. 
Nerfärden, trist! På eftermiddagen
vid 16-tiden måste vi européer lämna Venezuelanarna för
att hinna till den sista bussen som gick kl. 18.00 från La Culata
till Mérida. Solen gick ner 18.10 och 18.30 var det kolmörkt.
Här fanns inte utrymme för något söl och att missa
bussen hade inte varit särskilt trevligt. Venezuelanarna hade tält
och skulle tälta på 3400 möh och gå ner nästa
dag. Tänk om vi hade kunnat stanna kvar och tälta med dom - på
den höjden! Vilken ”höjdare” det hade varit! Molnen svepte in
över oss och det blev kallt. Undrar hur dom klarade natten där
uppe. Dom hade ju så lite grejor med sig - tyckte vi. Gissar att
det var svinkallt, d.v.s. kanske c:a 5 grader C. Det får vi tyvärr
aldrig reda på.
. 
Långt uppe på fjället fanns
bäckar med absolut kristallklart vatten, precis som i den svenska
fjällvärlden. Vi vågade inte dricka, men det hade nog inte
varit farligt.
Bilden är tagen neråt
i dalen där byn La Culata ligger. Höjden är drygt 3000 möh.
Temperaturen på denna höjden var perfekt, c:a 20 °C.
Rio Caribe vid Karibiska
havet
Vi har förflyttat oss till nordöstra
hörnet av Venezuela, till en liten stad som heter Rio Caribe.
Rio Caribe var en mycket lugn småstad
(c:a 30 000 inv.) vid kusten inte långt från Trinidad. Där
fanns inte så mycket mera att göra än att bada men ändå
ett ställe med en mycket speciell atmosfär. Det är svårt
att förklara vad det var, men det var så stilla. Det märktes
att det var i utkanten av landet. T.ex. man spelade inte musik lika högt
och våldsamt som på alla andra ställen vi besökte.
En annan anmärkningsvärd sak var att man körde väldigt
sakta genom gatorna i stan = låg ljudnivå, ovanligt. Vi stannade
i fyra nätter och skall vi stanna så många nätter
på samma ställe som fyra, skall det vara ett bra ställe!
Det var ju förstås en detalj som
hördes. Varje morgon (natt) vid 3-4 tiden började ett antal tuppar
att gala. Det verkade som om de försökte överrösta
och gala ikapp med varandra. Dom höll sedan på hela morgonen.
Tuppars galande får man väl ändå inte räkna
till ljud av arten oväsen och när vi hade bestämt oss för
att så var fallet, så störde de inte direkt. Det gick
faktiskt att somna om till tuppgal.
Det märkets att turismen inte har kommit
hit än. Vi såg endast ett fåtal personer som såg
ut som turister. Det är ju inte alltid så lätt att se vilka
som är turister. Det fanns t.ex. endast 3-4 restauranger som var öppna
och då endast på kvällarna. Vi provade två av dem
och det var glest med gäster.
Denna stad hade ett alldeles otroligt läge
vid havet och hade en supersnygg playa och längs playan gick en gata
med palmer. Det var superperfekt för en liten badstad. Men ingen badade.
Som på många andra ställen (de flesta tycker jag ibland)
hade dom förorenat sitt eget badvatten genom att släppa ut orenat
avloppsvatten rakt utanför playan!!!!!!!!!!! Sanslöst, bedrövligt,
otroligt. Detta upptäckte vi direkt och blev inte ett dugg förvånade.
Det är mera regel än undantag. När de stora vågorna
slog mot stranden och vinden tog tag i skummet frigjordes dofterna som
man ju så väl känner igen efter över ett kvarts sekel
(strax 30 år) i reningsverksbranschen. Man känner ju igen doften.
Det värsta är att det skulle kunna fixas med ganska enkla metoder.
Utanför Rio Caribe finns ett antal otroligt
vackra Playas. Playa är det spanska ordet för strand. Att ta
sig dit var inte enkelt när vi inte hade egen bil. Vi hade ju läst
om detta i Lonely Planet, men man tänker ju att det fixar sig väl.
Vi försökte i alla fall med en por puesto. Det visade sig att
den hette inte por puesto utan carrita och var små halvskrotiga lastbilar
med täckt flak på vilket vi fick sitta. Billigt var det i alla
fall. Vi skulle till Playa Medina som enligt Lonely Planet skulle vara
den allra vackraste och det lät som om vi skulle få åka
ända till byn Medina c:a 2 km före playan. Att sedan gå
2 km till beachen var ju inget. I alla fall var vi övertygade om detta
när vi satte oss i carritan.
Carritan blev ganska snabbt full med folk,
6-8 personer. Någon hade varit i stan och handlat och hade mycket
varor med hem, en annan kom med en kacklande hopknuten höna och mitt
på flaket låg ett stort reservhjul som tog nästan hela
utrymmet. Flaket var alltså helt fullt! Naturligtvis var vi de enda
européerna på flaket, ja vi var ju nästan de enda i hela
stan vad vi kunde förstå. Det är intressant att iakta och
studera medpassagerarna. Det är bara synd att man inte förstår
det spanska språket - igen. Det fanns små byar efter vägen
där folk gick av men någon gick också av mitt på
skogen = djungeln. Undrar var och hur dom bodde. Antagligen i små
ruckel till hus.
I stället för att få åka
till byn Medina visade det sig att carritan skulle till ett annat ställe
så dom släppte av oss vid avtagsvägen till Medina. Därifrån
var det c:a 5 km till Medina och ytterligare 2-3 km till playan och det
var bara att börja gå. Vi visste att vi i alla fall skulle få
gå ett par km från Medina till playan, men 7-8 km var ju något
helt annat. Solen stekte och det var c:a 30°C. Vi hade lite kakor och
vatten som proviant och vi tänkte att vi kan väl lifta.
Det var som en svensk skogsbilväg som
går genom skogen. Skillnaden var att det var absolut tät och
ogenomtränglig (för oss) djungel på båda sidor. Man
kände sig lite (eller egentligen ganska mycket) övergiven. Vi
hade ju hört talas om rån och sånt. Det var faktiskt ganska
spännande, inte för att det kändes hotande, men ändå,
vi var ju ganska långt hemifrån och ingen, absolut ingen
mera än vi själva visste var vi var. Vi passerade något
litet hus här och där och vi undrar fortfarande vad folk lever
av.
Efter c:a 1 km kom en tankbil full
med vatten och folk och efter ytterligare en kvart en lastbil med grus.
Ingen lift. Efter c:a 3 km kom Maria och Nelson och tvärstannade och
sa hello. De var invandrade chilenare (sedan 19 år) som bodde i en
stad mitt i Orinocco-deltat och var på badsemester. De kunde dessutom
tala engelska, båda två!!! Vi fick lift och vi tillbringade
dagen tillsammans på Playa Medina och vi fick åka tillbaka
ända till Rio Caribe. Det ordnar sig alltid - i alla fall hittills.
Som jag sagt tidigare, möten med människorna
är halva nöjet på en resa till främmande land.
Playa Medina.
När vi kom var vi först. Sedan
kom väl ytterligare c:a 20-30 personer (badturister) + fiskare i några
små fiskebåtar som hade sin ”hemmahamn” här på playan.
Båtarna drogs upp varje natt och placerades inne under palmerna.
Det kanske var dessa människor som bodde i husen vi sett längs
vägen till Medina.
. 
Playa Medina. Här såg
vattnet rent ut, men fy va´ kallt!
Som tur var kom det folk som etablerade en
stående ”restaurang” eller ett Venezuelianskt gatukök under
palmerna, där dom lagade ”empanada pescado”, en sorts pirog med fisk
inuti samt något som kallades ”arepa”, ett sorts majsbröd, som
förresten verkade vara det vanligaste brödet i Venezuela. Allt
lagades över öppen eld och glöd. Fisken var helt färsk
och det var faktiskt mycket gott. Utan detta hade vi fått svälta
den da´n för våra kakor räckte inte långt.
Playa Medina.
Detta var som ett drömställe men
vi kan ännu inte fatta varför vattnet var så kallt. Jag
skulle aldrig bada om det hade varit i Sverige men det var ju hett i luften
och är man vid Karibiska havet så måste man ju. Jag undrar
om även detta är ”el Niño”:s fel. Han ju ligger bakom
allt annat konstigt med temperaturer och sånt. I alla fall var vattnet
varmt i andra ändan av landet, i Tucacas vid Morrocoy nationalpark.
Maria, Anita och Nelson
Ja, det var det, det. Nu har vi tyvärr
inget mer som är värt att visa från denna vändan.
Det var verkligen spännande att resa i en helt annan värld än
det vi gjort tidigare och vi fick verkligen fått blodad tand för
Sydamerika så troligen vänder vi kosan dit igen – efter millenniumskiftet,
om några flygplan flyger då förstås.
Det är många episoder och händelser
som etsat sig fast på näthinnan och i hjärtat, som man
ofta tänker tillbaka på och som gör att man vill tillbaka.
Speciellt resorna med gamla slitna bussar som var fullproppade med folk
och salsamusiken på högsta volym eller resorna med fullsatta
Por Puesto-bilar. Vi glömmer ej heller vandringen i bergen från
La Culata till den lilla Lagunan på 3350 m.ö.h. tillsammans
med dom andra. Det var en mäktig upplevelse! En annan syn som man
förmodligen aldrig glömmer är de fantastiskt stora och majestätiska
fregattfåglarna som verkade kunna segelflyga runt runt över
havet hur länge och högt som helst, i stora stora flockar. De
gjorde nästan aldrig några vingslag, åtminstone inga onödiga!
Nyårsafton i Tucacas lär vi inte heller glömma i första
taget och inte heller Petra och Per.
Vi har försökt att visa lite av
det vi såg, kanske en del av det finaste, men hela sanningen är
lite annorlunda. Det finns tyvärr en baksida som inte är så
trevlig, dvs. det finns ganska mycket slum och elände där, speciellt
i de större städerna, (men definitivt inte i Rio Caribe), som
på många ställen runt jordens midja (ekvatorn). Exempel,
Caracas. Dit vill vi nog inte åka igen i onödan.
HEJ DÅ, MA RÅKES
Anita och Reinhold