Det närmaste och det mest lättåtkomliga stället i Anderna, i närheten av Santiago, är Valle Nevado, en mycket modern skidort högt uppe i bergen c:a 60 km från Santiago´s centrum. Anläggningens hotell ligger på 3000 möh. Den lägsta dalstationen ligger på 2850 möh och den högsta toppstationen på 3670 möh. Nu var det strax före Chilenarnas midsommar och det fanns ingen snö kvar i backarna. Det gick alltså inte att åka skidor, men vandra gick ju bra.

Är detta sant? Är vi på väg in i "Vilda Västern" – på riktigt? På väg upp i bergen mötte vi dessa båda herrar och jag fick snabbt upp kameran. Vid sådana tillfällen känner man väldigt väl att man inte befinner sig i Sverige.

I en av skidbackarna i Valle Nevado. Vi vandrade från hotellet som ligger på 3000 möh till en liten toppstation på höjden 3500 möh. Ovanför oss svävade kondorer på orörliga vingar. De cirklade runt i varv efter varv tills de försvann bortom fjällen. Vi hade tur som överhuvudtaget fick några kort för precis när vi kom till toppstationen kom det mycket snabbt in tjocka moln och förvandlade sikten till nästan noll. Jo, vi såg ju varandra men inte mycket mer. Jag hade självklart innan vi lämnade hotellet riktat in kompassen så jag visste exakt riktningen tillbaka, men det var inte särskilt roligt ändå. Vi var ju inte på hemmaplan precis. Det skall tilläggas att det var klarblå himmel när vi lämnade hotellet och började gå uppför skidbacken.

Den spetsiga toppen till höger heter Cerro el Bismarck, 4735 m över havet. Den flackare och snötäckta toppen i mitten är Cerro el Plomo, 5424 m över havet.

När vi hade gått c:a 100 höjdmeter på tillbakavägen utför en mycket brant nerfart, klarnade det lika plötsligt upp och vi vände och hann precis upp på toppen och fick några kort. Det var tur för 100 höjdmeter kostar på, på den här höjden. Sen blev det definitivt tjockt, så kompassen blev vår räddning på tillbakavägen. Vi försökte känna igen oss, men det var faktiskt nästan omöjligt trots att vi var säkra på att just här hade vi passerat på vägen upp. Där ser man vad tjocka moln kan göra.

Man kan ju tro att det är ju bara att gå utför så kommer man tillbaka till hotellet, men det stämde inte alls. Det var utför åt alla djävla håll, det var bara bakåt det inte var utför! Kompassen var i alla fall dösäker. Hade vi missat hotellet hade vi ju kunnat hamna långt förbi och måst gå tillbaka uppför igen. Det var inte mer än 25-30 m kvar till hotellet när det helt plötsligt uppenbarade sig som en vägg framför oss.

Tänk att på en höjd av 3200 m över havet växer det maskrosor! De ser i alla fall ut som sådana. Vi kunde knappt se någon skillnad på denna och en vanlig svensk maskros. Kanske var dessa lite mindre, tunnare och spinkigare i bladen och de växte endast mycket glest, inte alls som på våran gräsmatta, men ändå!

Den snötäckta toppen är Cerro el Plomo, 5424 m över havet, den högsta och mäktigaste toppen i Santiagoområdet. Det finns en del att berätta om denna topp. Jag skall försöka ge en kort historia.

Detta är riktigt Inkaland. Alldeles under toppen av el Plomo fann man 1954 en Inkagrav som visade sig innehålle en mumie. Den fick sedan namnet "La Momia del Cerro el Plomo". Det visade sig vara ett barn, en pojke 8-9 år gammal med blodgrupp 0. Hans hår var flätat i mer än 200 flätor och det fanns också en massa minnessaker i graven. Han hade legat där i c:a 500 år när han hittades.

Man vet att Inkafolket offrade levande barn till gudarna och detta skedde högst uppe på de allra högsta topparna i Anderna. Sedan 1954 har flera mumifierade barn hittats och forskarna tror också att det finns hundratals flera! Mumifieringen i dessa fall är egentligen en sorts frystorkning som sker under lång tid på de riktigt höga höjderna i Anderna. Man har i Anderna hittills hittat och undersökt över 115 religiösa platser, alla på höjder över 5250 möh från mitten av Chile till södra Peru men endast några få har innehållit några arkeologiska fynd.

På en topp med namnet Mt. Ampato har man dessutom hittat paroffer. Det finns ett vittne till ett sådant offertillfälle, en spansk soldat som år 1551 skrev. "Många pojkar och flickor offrades i par. De begravdes levande och välklädda och utsmyckade med saker som en gift Inkaindian ägde".

Det måste ha varit otroliga ansträngningar för Inkaindianerna att utföra dessa offercermonier på sådana högt belägna platser. På Mt. Ampato på över 6000 m höjd har forskarna hittat massor av efterlämnat material såsom träpålar för stora indiantält, stenar som användes för tältplattformar och mängder av torkat gräs som man tror att dom använde som isoleringsmedel i tälten. Allt hade släpats flera kilometer upp efter fjällsluttningarna till ställen med ständig is och snö.

Vi tog bussen till Valparaiso, som är en ganska stor stad med några hundra tusen invånare vid Stilla Havet. Hotellet hade vi bokat innan vi åkte, så allt var klart. Bussresan tog c:a 2 timmar. Vi hade tänkt att ägna oss åt lite beachwalking. Vi hade hoppats att det skulle finnas långa ödsliga sandstränder att gå på samtidigt som stora jättevågor kastade sig in mot land. Riktigt så var det ju inte men nog kunde vi göra en hel del beachwalking.
 
 

Hamnen i Valparaiso. Det framgår nog inte helt tydligt på bilden, men hela sluttningen upp mot horisonten är packad med hus.

Vi gick utefter kusten söderut från Valparaiso och så småningom kom vi så långt att vi så att säga kom runt de skyddande uddarna till ett ställe där de stora havsvågorna fritt kunde kasta sig in över klipporna. På detta ställe var det en enormt hård vind och efter detta tror jag inte att Stilla Havet är vad det heter.

Tänka sig att c:a 400 mil rakt ut härifrån ligger en ensam ö, Påskön. Det är nog drömstället att åka till. Frågan är om man får skicka ett vykort därifrån nån gång.

Just på detta ställe blev vi sittande kvar, efter att filmen var slut, och tittade på pelikaner som kom flygande, den ena flocken efter den andra. Flockarna var inte stora, kanske 5-10 fåglar i varje. De kom segelflygande efter varandra i en lång rad eller i plogform alldeles över vattenytan, mot vinden! De gled längst ner i vågdalarna och strök sedan alldeles över vågtopparna. Det var ett märkligt skådespel och det verkade som de utnyttjade vissa vindar som måste bildas på grund av vågtoppar och vågdalar. Undrar varför det var så många flockar och vart de var på väg?

Titta närmast kameran på vänstra bilden. Denna vik skulle kunna vara en paradisbadplats - om inte………, men vem vill bada här? Här är några som inte är rädda för skitvattnet. Det sorgliga är att pelikanerna inte kan klaga – och om dom kunde, så skulle väl ändå ingen lyssna eller bry sig.

Viña [ vinja] del Mar ligger ett stycke norr om Valparaiso. Det är så tätt emellan att man nästan kan säga att de är hopväxta.

Playa en Viña del Mar. Vi såg inte många som badade. Jag tror att dessa praktiskt taget var de enda. Jag förstår helt och hållet varför dom springer. Vattnet är svinkallt! I alla fall för oss nordbor. De enorma vågorna gör nog att det är mycket farligt också. Att gå något steg för långt ut här är utan tvekan att spela med livet som insats!

Beachwalker Anita på Stillahavskusten norr om Viña del Mar.

Alldeles norr om Viña del Mar finns det långsträckta sandstränder som är perfekta för beachwalking. De är någon kilometer långa, sedan några klippor och så kommer det nya sandstränder igen. Och – som vi hade hoppats, från Stilla Havet kastar sig de stora vågorna in mot straden. Det är precis så det skall va´, precis som vi hade tänkt. Utanför Chiles kust sveper en mycket kall sydlig havsström som heter Humboltströmmen och som börjar långt söderut i närheten av Antarktis. Den gör att det är ganska få badande så här i slutet av november, alltså i början av den Chilenska sommaren. Det påstås bli varmare lite längre fram på sommaren när solen har fått jobba med vattnet ett tag. Vi doppade endast fötterna lite grand. Dagstemperaturen var helt perfekt men det var ganska kallt (svalt) på kvällen.
Beachwalker Reinhold. Jag lovar att detta är en fullständigt sagolik upplevelse att "beachwalka" här vid Stillahavskusten och höra dånet från väster. Man vet att vågorna kan ha vandrat över hela Stilla Havet innan dom "förstörs" här. 
Den uppmärksamme märker direkt här på skuggan att solen står i norr. 

Jag vet inte hur många solnedgångar i havet, som jag har fotograferat, men här är ännu en. Det är lika farsinerande varje gång. Det var i alla fall den första i "el Océano Pacífico". För att få denna bild var vi tvungna att gå c:a 5 km längre norrut efter stranden än vi tänkt, bara för att komma förbi en udde som gick ut i havet väster om Valparaiso och som skymde horisonten. Det var också bråttom då solen hela tiden hotade att försvinna ner i havet innan vi hann, så att säga, förbi udden. Det lyckades. Efter att solen gått ner blev det direkt mycket kallt och mörkt och vi fick snabbt tag i en buss och åkte tillbaka till Viña del Mar. Denna plötsliga kyla berodde naturligtvis på att havet var svinkallt och det var en helt ny erfarenhet för oss. Det är bara att konstatera att inte mycket (eller nästan inget) är som hemma. 

Hemresan. Ibland skall man ha tur också. Planet började med en snygg sväng över Santiago och sedan vek det av och började färden över Anderna. Vem dyker upp på panoramabilden, om inte Cerro el Plomo!

Mitt emellan Chile och Argentina rakt öster om Santiago. Tänk mycket noga på det följande och ta en funderare! Titta mycket noggrant på bergen på bilden! Topparna i detta område är 3000 - 6000 m höga över havet! Flera Kebnekaise. Detta måste vara en fullständigt fruktansvärd terräng för att nödlanda ett flygplan! En absolut mardröm för en pilot. Det är mycket att fundera på för oss som reser med flygplan då och då. 

När vi sitter där i planet kan man inte låta bli att tänka på det flygplan med 45 personer ombord, som den 13 oktober 1972 försvann i dessa trakter. 

Det var ett flygplan med ett Uruguayskt klubblag med rugbyspelare, supporters och anhöriga. Alla kände alltså varandra!  Det var i detta område som syns på bilden. Rakt ner här någonstans! Dom var nämligen på väg från Mendoza i Argentina till Santiago de Chile och borde passera någonstans just här. En resa som kanske ta 45 minuter, som mellan Östersund och Stockholm eller Stockholm och Göteborg. Trots omfattande eftersökningar i en vecka hittades de inte. Tänk att det inte gick att hitta planet! Vilken tanke. Man slutade sedan att leta! Planet var vitmålat och det var ovanligt mycket snö i Anderna just den vintern.

Tjugoåtta personer överlevde själva kraschen. Efter 70 dygn !!!!!! lyckades en grupp av överlevande ta sig ner till bebodda trakter. Hur kunde de överleva???

Sexton överlevde strapatserna och klarade livet genom att äta av sina döda kompisar!!!

Innan detta ögonblick har ovanstående händelse (som jag har läst om i en bok "Vi lever" för många år sedan) varit väldigt avlägsen 

det hände ju på andra sidan jorden långt ner i 
Sydamerika och då spelar det ju ingen roll - eller? 

men just här och plötsligt kändes det på något sätt väldigt nära och verkligt och att det faktiskt också angick oss. Det är konstigt vad verkligheten kan nå i kapp en oavsett var man befinner sig!