I alla fall, strax före landning meddelade kaptenen att till höger om oss kunde vi se Andernas och hela Amerikas högsta topp, Cerro Aconcagua, 6959 m.ö.h. Den ligger inne i Argentina, strax innanför gränsen. Jag lyckades ”låna” ett fönster och fick en bild.

En fördel med att det var vinter var att solen stod ganska lågt i norr. Detta innebar att jag äntligen fick se solen röra sig från öster mot norr och sedan gå ner i väster, d.v.s. man ser att den vandrar moturs från höger till vänster. Här hemma rör ju solen sig medurs från vänster till höger. Detta känns helt klart lite konstigt även om jag visste om att det skulle vara så och det var väldigt tydligt när vi var i Concepción som ligger c:a 60 mil söder om Santiago.

Vi hade köpt s.k. flygpass med LANCHILE vilket innebär att en enkel flygresa inom Chile kostar ungefär 900:- per st. Påskön ingår inte i dessa flygpass - tyvärr. Vi flög alltså till Calama (uttalas Calamá) och därifrån åkte vi buss ytterligare c:a 10 mil in i öknen. Calama ligger i öknen mitt emellan gränsen till Bolivia/Argentina och havet. San Pedro ligger 2-3 mil från den Bolivianska gränsen.

Om man vänder sig åt andra hållet ser man en annan utsikt. Det är fotbollsarenans kiosker och serveringar. Kanske inte så snygga som vulkanerna, men lika äkta. 

Vi kom direkt från Santiagos bedrövliga buller (16000 bussar) och dåliga luft så detta kändes som paradiset. Här i San Pedro är luften hög, klar och kall. Kan man säga så? Jag tror det. San Pedro ligger ju ganska högt, 2500 m.ö.h. Varje dag var himlen klarblå och det var helt vindstilla. Regnat hade det inte gjort på länge. Troligen regnar det aldrig.

Varje natt kl. 24.00 slocknade hela staden då all elektricitet stängdes av och det blev alldeles tyst. Normalt sov vi sött redan då, så det gjorde inte så mycket, men det var lite besvärligt när vi skulle ut på sightseeingtur. Dessa startade mycket tidigt på morgonen när det fortfarande var mörkt. Men vi har ju varit ute och rest förr och hade alltså var sin liten ficklampa i bagaget.

Den viktigaste orsaken till att så många backpackers och även folk med vanliga resväskor kommer hit är nog naturen. En annan starkt bidragande orsak är att alla resehandböcker skriver om detta och om San Pedro skrivs det bara gott – än så länge. Jag hoppas att dom ser upp för överexploatering! Den bästa reklamen för ett liknande ställe måste vara att komma med i Lonely Planet (den troligen mest heltäckande resehandboken i världen) och helst få beröm. Då kommer tusentals turister från världens alla hörn. Det är vad som sker här. Några av sevärdheterna:
Anderna med snötäckta vulkaner och vanliga toppar. Nästan alla är över 5000 m.ö.h. Gejsrar som sprutar vattenånga högt upp i luften. Fantastiska sjöar (lagonas) som ligger på över 4000 meters höjd. Saltöken med sjöar i vilka rosa flamingos trivs.  Avlägsna byar som bebos av indianer. Valle de La Luna (Månens dal) som helt är täckt av ett vitt saltlager. Med mera.

En av dessa är de berömda geisrarna i el Tatio. Dessa skall definitivt ses i soluppgången. Eftersom solen går upp vid halv sju tiden, sträckan dit c:a 12 mil och restiden nästan 2 timmar startade färden kl. 04.00! Dessutom påstås dessa gejsrar vara världens högst belägna. Vad gör man inte för att få se dessa?
Jo, man stiger upp tidigt, t.o.m. Anita! Väckning kl. 03.00. Det enda som vi var oroliga för var om vi skulle vakna. Bara man tar sig upp och kommer med bussen ordnar det sig alltid, oavsett hur trött man är. Är man tillräckligt trött sover man lätt i en buss. Tack vare att vi hade beställt resan av en resebyrå som var inhyst i samma hus som vårt boende, garanterade dom att väcka oss i god tid, d.v.s. 03.00. Eftersom man i sådana lägen ”sover på aga” (jämtska för att sova men samtidigt vara rädd för att inte vakna) vaknade vi självklart före väckningen. Utan ficklampor hade vi inte hittat något i rummet. Det var absolut kolmörkt och ingen elektricitet funkade. Det var bara att stiga upp och gå ut i kylan och ställa sig på gatan strax före 04.00, så blev man hämtad av bussen som skulle ta oss till el Tatio. Frukost ingick i priset och serverades efter soluppgången i el Tatio.

Dom, Inkaindianerna alltså, skulle väl aldrig kunna ana att man någonsin skulle kunna dyka och utforska en så högt belägen sjö. Det kanske finns många sådana sjöar som ännu är outforskade och i någon av dessa kanske Inkaguldet finns. Det låter faktiskt spännande.

Det har varit en fantastisk vistelse i San Pedro. Om någon som läser detta funderar på att resa i norra Chile är detta ställe verkligen att rekommendera. En av de fantastiska detaljerna var vädret, lagom temperatur (kortbyxväder) på dagarna och svalt eller kallt på nätterna och garanterat (nästan i alla fall) klarblå himmel och ”hög” luft varje dag. Så långt vi förstår existerade inte mygg. Vi såg inga andra kryp heller så det kanske t.o.m. är både mygg- och krypfritt.

Alla researrangörer som vi anlitade var mycket bra och verkade seriösa. Maten som ingick i utfärderna var jättegod. Vi blev alltid hämtade i tid på det stället som vi hade kommit överens om, även mitt i natten i becksvart mörker. Chaufförerna var samtidigt våra guider och dom visste nog vad det handlade om men tyvärr talar dom enbart spanska. En annan sak som vi märkte på utfärderna var att väldigt många resenärer kan spanska, särskilt ungdomar från USA. Det verkar också som dom inte endast kan knagglig skolspanska, utan dom vi kom i kontakt med talade språket mer eller mindre flytande. Spanska språket är stort på andra sidan Atlanten. När vi var på utfärden till lagona Miscanti var vi 8-10 passagerare. Vi var nog dom enda som inte förstod vad guiden sa. Med på färden var tre unga amerikanskor och alla talade spanska obehindrat och den ena av dom förbarmade sig över oss och översatte allt han sade. Tack!

Som vanligt när man skall lämna ett ställe som man har vistats på i några dagar och som man har gillat känns det lite sorgligt. Detta var ett sådant ställe. Det finns alltid saker som man skulle vilja utforska mera och göra betydligt grundligare. T.ex. skulle vi vilja bestiga Licancábur - det går guidade turer upp på toppen, tillbringa och vandra någon dag i trakterna på väg till el Tatio och kanske t.o.m. göra en lite längre cykeltur. Vi hann heller inte att göra en ridtur ut i öknen och känna oss som cowboys. Dom kallas förresten ”huasos” på spanska, uttalas ”oasos”. Men men, sån´t är livet och minnena och diabilderna har vi ju kvar och vi kan ju alltid tänka på hur det skulle vara att göra alla de där sakerna som vi inte hann.

Som jag har skrivit förut. Att skriva av sig så här känns nästan som att göra resan igen. Det gör ju också att man aldrig lär glömma vad man upplevt och skulle man ändå göra det så är det ju bara att gå till Internet och läsa om det igen.