Vi fick sitta på ett fik i ett fruktansvärt oväsen p.g.a. att alldeles för mycket folk pladdrade på och det ger sammantaget ett fruktansvärt högt ljud, särskilt i denna lokal som är byggd helt i sten och betong. Ingen panik, det här har ju hänt förr. Fram med hörselskydd och datorn och gör något nyttigt. Det är bara att sitta av tiden och gilla läget. Vi är i alla fall på land, på marken och det är ju inte farligt. 

Sex timmar försenat kom vi iväg. Nationalparken och stadsrundturen var ju självklart omöjliga. Vi skjutsades direkt till hamnen, till ett fantastiskt fartyg med namnet FRAM. Vilket namn skulle passa bättre här. Fram var ju namnet på det segelfartyg som Roald Amundsen använde under sina fantastiska polarfärder i början på 1900-talet och alla vet väl vad som skedde i dessa trakter under 1910 - 1911 när Roald Amundsen tillsammanns med sitt norska gäng var först till Sydpolen. Efter att kommit ombord märker vi att de norska polarpionjärerna ännu lever!

Appropå Hurtigruten så är det så att man kör kryssningar här nere i Argentina, Antarktis och Chiles enorma skärgård under Europas vinter. Under Europas sommarhalvår går Fram upp till Nordnorge och gör kryssningar på Grönland, Svalbard och övriga Norra Ishavet. 

Ushuaia själv och Eldslandet "Tierra del Fuego" skulle självklart vara värt ett helt reportage, men vi har inte sett staden. Vi åkte som sagt direkt till fartyget. Efter att ha gått endast några meter mellan bussen och fartyget förstår jag vad det handlar om att bo här. Det blåste så fruktansvärt hård motvind under de få metrarna att det riktigt "tog i" och vi måste pressa oss framåt. Här måste man nog vara född för att klara av att bo. 

Hurtigrutens nyaste fartyg, FRAM. 

Ushuaia, världens sydligaste stad. Staden är placerad på norra kusten av Beagle Channel. Ön på andra sidan kanalen, alltså sydkusten, är Chilenskt område och där finns en ort eller by eller liknande som heter Puerto Williams. PW är definitivt världens sydligaste bebodda ort. Antarktis självklart undantaget, men där finns troligen endast olika länders forskningsstationer + olika typer av bosättningar för att hävda närvaro och i och med det legimitera krav på territorium. (Min egen fundering). Vi hörde att PW egentligen är en Chilensk militärbas och det kan man ju förstå. Jag är inte säker på om Chile och Argentina är helt överens om gränsdragning i alla stycken, särskilt här. Vi seglade förbi PW sent på kvällen och såg ljusen därifrån. Rakt över kanalen, alltså på norra kusten mitt emot PW kunde vi också se massor av belysning. Jag antar att det också är en militärbas, men Argentinsk. 

Detta ögonblick är stort. Vi seglar ut från Ushaia till Antarktis. 

Vi får inte glömma att nämna måsarna som samlades i åtminstone tusentalet när FRAM drog på motorn och rev upp bottenslam och förstås även med massor av mat som måsarna gärna tog emot. 

Tyvärr kommer vi inte att kunna se Kap Horn. Vi seglar tillräckligt nära, men vid 01 - 02 tiden och då är det mörkt. Det tar c:a 4 timmar från Ushuaia ut till hornet och vi lade ut strax före 21-tiden. Tyvärr blir det samma sak på återresan då vi skall anlända till Ushuaia vid 06.00 tiden om drygt en vecka. Vi kommer att passera vid 2-tiden då = lika mörkt.

2009-11-28
Vi vaknade tidigt. Det gungade fruktansvärt nu när vi kommit ut i DRAKE PASSAGE. Strax norr om detta område ligger det sydliga västvindsbältet s.k. "Roaring Fourties) runt den 40 - 50:de breddgraden. Här kan vinden blåsa fritt utan hinder runt hela jorden samtidigt som vågorna kan bli väldigt höga. Inga kontinenter i vägen. Dessutom är vattnet iskallt. Jag själv har aldrig varit på sjön så här länge och jag chansade på att inte ta någon sjösjuketablett. Jag hade alltså ingen aning om hur det skulle gå, men Anita tog en för säkerhets skull. Jag har inte känt någon som helst sjösjuka än och Anita har också klarat sig helt, trots att det ibland har gungat rejält idag. Dyningarna är i alla fall bra många meter höga. 

Hela dagen har gått åt till olika föredrag om Antarktis, pingviner, fågelfotofrafering, mm, mm. Dessutom har vi gjort en räddnings- och säkerhetsövning där samtliga passagerare måste deltaga, enligt lag. Om larmet går vet vi exakt vad vi skall göra. Alla föredragshållare är experter på sina områden och kommer från hela världen. De kommer samtidigt att vara våra ledare på landstigningarna. Allt sker på engelska, tyska, franska och kinesiska. Vi är faktiskt endast 9 st nordbor som gäster med här, 5 norrmänn och 4 svenskar. Rester är tyskar, fransmän och massor av kineser. Är någon förvånad? Kineserna är våra nya "överalltare". Alla viktiga chefer på hög nivå såsom kapten + alla övriga officerare är dock norrmän. Det känns tryggt. Alla övriga i besättningen verkar vara östasiater. Servicen är - PERFEKT.

Jag hann i alla fall med en timmas fotografering av fåglar från aktern. Mitt på dagen var det ett femtiotal fåglar som seglade fram och tillbaka runt fartyget och ingen rörde vingarna, nästan. Det har varit två olika arter av albatrosser och flera arter av "petrels" = stormfåglar. Vi hade tur och hade två stycken "wandering albatros" den allra största av dem alla med ett vingspann av 3 meter. Den var MÄKTIG! Jag fick väl någon skapligt skarp bild av den, men hoppas på ännu bättre och skarpare under veckan som kommer. 

Denna fågel var den vanligaste idag. Den heter Cape Petrel på eng. och Kapstormvogel på tyska. På svenska borde den då heta Kapstormfågel. Kan det bero på att den håller till i närheten av Kap Horn? Det är i alla fall en typ av stormfågel. Den flyger endast nere stax över vattenytan så det blir nog svårt att få en bild av den från sidan. 

Detta är i alla fall en Black-browed Albatros eller Schwartzbrauenalbatros på tyska och är ganska stor. Gissningsvis 1,5 - 2 meter mellan vingspetsarna. 

Här är den största av dem alla. Wandering Albatross eng. Wanderalbatros på ty. drygt 3 m mellan vingspetsarna, i princip lika stor som kondoren uppe i Anderna! Jag såg inte att den rörde vingarna, möjligen korrigeringsrörelser, under hela tiden och den flög fruktansvärt fort. Den torde var etta eller tvåa i världen när det gäller vingspann. Denna fågel flyger (mest segelflygning) över haven runt hela södra halvklotet. 

2009-11-29
Idag tar vi inga kort ute på däck. När vi vaknade i morse blåste det 20 m/s, nu från nordöst. Det är 4 grader ute och det ligger snö på däcken utanför. Vi får inte gå ut på vindsidan. Vågorna är gigantiska och fartyget stampar. När vi är i fören far vi upp och ner, hur många meter vet jag inte, men många. Vi fick också reda på att där vi passerade för ett dygn sedan, dvs. mitt i Draksundet, ligger ett djupt lågtryck just nu och det är därför vinden har vridit till nordost och ökat så mycket. Vi har tur som har hytten nästan mitt i fartyget och det innebär att det är lite lugnare där. 

Vi har haft mer information om landstigningarna idag på förmiddagen om alla restriktioner som gäller. Exempel på detta är att varje ryggsäck som tas med i land måste först dammsugas ren för att inget "utomjordiskt" skräp, damm och dyl. skall kunna hamna på Antarktis. Dessutom skall alla stövlar vara rengjorda och desinficerade innan vi lämnar fartyget - varje gång. Det råder totalt rökförbud. Vi får inte gå närmare pingviner än 5 m, säldjur 10 m. Inte trampa på gräs och mossa, osv. Enda gången vi får komma närmare en pingvin är om vi står eller sitter stilla och pingvinerna kommer till oss självmant. Man jagar ju inte bort en pingvin som kommer fram och är nyfiken, så vi måste prova att sitta helt stilla och se om dom kommer till oss. Det vore kul. Vi får absolut inte ta med och lämna någonting kvar på land och vi får absolut inte ta med någonting från land, inte ens en liten sten. Små stenar är livsviktiga för pingvinerna då det är deras enda bobyggarmaterial. 

Måste sticka nu. Man meddelade just att det första isberget siktats på radarn. Kl är nu 12.45. Vi har nu 1-2 timmar kvar till vi når de första öarna. 

Det första isberget. Det ligger c:a 800 - 1000 m från oss och är ett 200-400 m brett, sett härifrån. Snett bakom till höger syns ännu ett. 

Dessa öar är inte de första vi såg, men de första som var fotograferingsbara. De är en del av South Shetland Islands och ligger på vår styrbordssida. 

Ett annat isberg som vi seglade förbi på ganska nära håll. De mörka bilderna beror på att sikten har varit nästan obefintlig under hela dagen. Dessutom har det duggregnat och snöat mer eller mindre hela tiden. Fotografering utomhus har inte heller gått på grund av att snö och/eller duggregn direkt blåser in på linsen i objektivet. 

Idag skulle den första landstigningen äga rum på Half Moon Island, som tillhör ögruppen South Shetland Islands. När vi närmade oss kom beskedet vi egentligen hade väntat på och det var ju att det var alldeles för riskabelt idag. FRAM går därför vidare direkt till nästa landningsställe som kommer att vara Cuverville Island i ett sund med namn Errera Channel, som i sin tur ligger i den mycket större Gerlache Strait. 

Nu vid 23-tiden låg det decimetertjocka drivor med snö på däcket utanför fönstret framme i fören. Tidigare i kväll passerade vi Deception Island, en gammal vulkanö formad som en cirkelrund ring med en smal öppning åt sydost, där fartygen kan segla in. De flesta Antarktiskryssningar går in där. Hoppas vi också kommer dit på återvägen. Deception Island ligger på c:a 63 grader syd, ungefär samma breddgrad som Östersund har på norra halvklotet. Temperaturen är ju för tillfället ungefär samma eller åtminstone i samma härad, i närheten av 0 grader. Den stora skillnaden mellan Östersund och Deception Island är att Östersund har vinter nu medan det snart är midsommar här.
Allt för idag. 

2009-12-03
Åter på havet, på väg norrut över Drakes Sound som denna gång är betydligt beskedligare än förra gången när vi passerade söderut. Det blåser endast några sekundmeter och inga vita vågor, endast en låg relativt lång dyning som ger en rofylld gungning i fartyget. Vi vände ungefär vid den 65:te breddgraden syd. Naturligtvis nytt sydlighetsrekord för oss. 

De senaste tre dagarna har verkligen varit intensiva med två landstigningar per dag. Det betyder upp tidigt och sent i säng vilket oftast betyder lite sömn. Landstigningarna har varit mycket effektiva och båtarna har gått i skytteltrafik mellan FRAMs ankringsplats några hundra meter ut och land. Vi har också varit iland på Antarktis fastland en gång. De övriga fem skedde på öar. På en av öarna ligger en engelsk station, som är bemannad hela året. Den heter Port Lockroy och där finns faktiskt ett fungerande postkontor, affär och vi kunde t.o.m betala med Master Card tack vare Internet. Postkontor och postkontor, men i affären finns i alla fall en postlåda som töms varje gång det går en båt till Falklandsöarna och så sätter dom ju på en stämpel. 

Vi hade en osannolik tur med vädret under dessa tre dagar. Tidvis har det varit nästan helt vindstilla under stora delar av dagarna. Till viss del beror detta naturligtvis på att landstigningarna sker inne i skyddade vikar, men också på att det har varit högtrycksväder. Solen har visat sig halva tiden. Dagstemperaturen var mellan 4 och 6 grader C, plusgrader alltså. Landstigningarna har varat i 1-2 timmar. Allt land vi har gått på har varit helt snötäckt, ibland med metertjock snö utom på ett ställe. Det var på Deception Island, en ringformad vulkanö med en diameter på några kilometer och med en c:a 100 m bred öppning. Inne på land där vi landsteg osade det svavel då svavelröken stiger upp på en strandremsa på några hundra meter. Just där var stranden helt ren från snö och vi kunde sitta i den alldeles varma och kolsvarta sanden och ta kort på pingvinerna. Härligt. 

Vi har sett tusentals pingviner av tre olika arter, men tyvärr inte kungspingvin. Dom finns inte i detta område. En dag såg vi en späckhuggarshow om jag får kalla det så. Det var fem späckhuggare som jagade en stor säl (eller kanske var det ett sjölejon) som låg på ett isflak. FRAM tvärstannade och låg kvar ända tills dramat var över. Sälen hade inte en chans. Det var bara en tidsfråga när späckhuggarna skulle ta honom. Dom tillämpade en jaktteknik som jag tycker är osannolikt intelligent och utstuderad. Jag kunde inte i min vildaste fantasi ana att valar kan hitta på en så effektiv och raffinerad jaktmetod. Se bilderna!

Det har inte funnits en chans att uppdatera hemsidan under dessa intensiva dagar. Överfarten till Ushuaia på Eldslandet tar cirka två dygn. Det är definitivt inte tråkigt. Dagarna är fyllda med olika föredrag av de experter och biologer som är med ombord. Det är föredrag om jordens historia, Antarktis historia, klimathistoria, fotokurser, pingviner, filmer om polarforskning, mm. mm. Var nyss och lyssnade på ett föredrag om Amundssens expedition till sydpolen. I dag har vi också varit uppe hos kaptenen på bryggan och fått en genomgång i hur fartygets styrs och manövreras, mm. Mellan föredragen är det mat också, mat i massor av olika slag, fantastisk mat. Jag vill nog påstå att allt ombord är av världklass, självklart hela fartyget med service och också maten. Vi försöker hålla igen med maten, men kommer väl att “rulla” iväg härifrån. 
Kaptenen lovade vid vårt besök på bryggan att eftersom vi ligger lite före tidsschemat har vi tid att segla förbi Kap Horn i morgon kväll så att vi kan fota Hornet. Det är bara att hoppas på lika bra väder som vi hade i morse. Just nu är det tjock dimma. Vädret varierar mycket snabbt.

Här kommer några bilder om våra äventyr. 

Morgonen efter överfarten till Antarktis. Under natten hade det snöat en del. 

Anita tar något av sina första foton på Antarktis.

Gentoo pingvin. Fåglarna bygger boet av småsten direkt på marken. Boet är inte isolerat överhuvudtaget. Det finns inget material att isolera med. Stenarna är antagligen mycket värdefulla för pingvinerna. Dom vandrar ständigt runt och stjäl sten för varandra och bär hem till sitt eget bo och ibland blir det ett himla liv då dom blir ovänner. 

Gentoo pingviner.

Gentoo pingviner.

Antartic (Blue Eyed) Shag, en typ av cormorant (skarv). 

Ute bland isbergen ligger FRAM och väntar medan vi gör strandhugg. 

En koloni av Gentoo pingviner. Det bruna som dom trampar i hela dagarna är deras egen skit. Därför är dom nästan jämt mycket skitiga på magen, men när dom kommer upp ur vattnet är dom alltid rena och fina. Det luktar ganska illa också.

Port Lockroy, den engelska stationen med affär och postlåda ligger på en liten ö. Några hundra meter bakom ligger en väldig glaciär. 

Nu till späckhuggaruppvisningen. 

Späckhuggare på jakt efter sälen som ligger på isflaket till höger. Vi såg som mest 5 st späckhuggare samtidigt. 

Späckhuggarna simmar runt runt den dödsförskräckta sälen. 

Med några minuters mellanrum gör dom attacker mot isflaket. Här kan vi tydligt se en organiserad och intelligent attack mot sälen. Tre valar simmar snabbt på linje bredvid varandra och dyker och simmar alldeles under vattenytan de sista 10-20 metrarna. När dom närmar sig isflaket dyker de djupare och simmar under. Jag tycker att det verkar som den tredje längst upp till höger är betydligt mindre än de två närmaste. Det kanske är en unge som är på upplärning om hur säljakt går till. 

Valarna syns tydligt under vattenytan när dom går under isflaket.

Farten och det undanträngda vattnet river upp en fruktansvärd våg som kastas in mot isflaket. 

Sälen var av en stor typ, ett par tre gånger större än de vi har i Sverige och som kanske väger 200 - 400 kg har inte en chans att hålla sig kvar utan far som en vante av isflaket och ner i vattnet på andra sidan. 

Den är borta. 

Valarna kommer upp på andra sidan och försöker att ta sälen. Kanske lät dom bli att ta den för snabbt för att kunna träna ungen eller ungarna flera gånger. 

Sälen klarade sig än en gång. Detta pågick gång på gång under en halvtimma (det vi såg) tills sälen inte kom upp igen. Då var föreställningen över. En av forskarna sade sedan att det troligen var tre vuxna späckhuggare och dom övriga två var mindre, troligen ungar. Dom vuxna höll på så länge med sälen för att lära ungarna hur en jakt skall gå till. Annars hade dom kunnat ta sälen mycket tidigare. Ingen av forskarna eller fartygsbesättningen hade någonsin sett något liknande. 

Showen var över.

På kvällen hade vi en makalös solnedgång. 

2009-12-04 Fredag förmiddag.
Igår kväll slog vädret till igen. Kaptenen meddelade att vi hade upp till 35 m/s i byarna och vågor upp till 15 m höjd mellan 04 och 05 i natt! Det är dessa förhållanden som dom har ibland i Volvo Ocean Race när dom kappseglar jorden runt! Så här stora vågor har vi bara sett på TV förut, aldrig i verkligheten. Som tur var lade vi ner en del ömtåliga saker såsom kameror på golvet i går kväll innan vi gick och lade oss. Det var tur det för nästan allt löst på skrivbordet och en annan bänk i hytten tömdes på saker under natten. Vi har ändå sovit bra, kanske tack vare att vår hytt ligger väldigt centralt i fartyget och där är rörelserna alltid minst. Vi sitter nu på högsta däcket i en samlingssal med panoramautsikt längst fram i fören. Ibland kommer det extra stora vågor som bildar enorma vågdalar på kanske 100 m mellan vågtopparna. Dessa vågor är säkert 10 m höga mellan vågdal och vågtopp. Det gungar fruktansvärt och så här kommer det att vara ända tills vi når Kap Horn och kan gå i lä på den östra sidan om Sydspetsen. Vi beräknas nå Hornet vid 20-tiden i kväll. 

Vi frågade hur hård vind FRAM tål. Svaret blev att fartyget tål vilken vind som helst utan problem. Det handlar om vad passagerarna tål. Kör man för fort blir det en fruktansvärd resa för passagerarna. Därför är tiden över Draksundet väl tilltagen så att passagerarna inte skall må alltför dåligt. Det brukar antagligen vara hårt väder här. FRAM höll c:a 11 knop över sundet. Sund och sund, det är väl kanske 80 till 90 landmil tvärs över. 

Fredag eftermiddag. Stormen har mojnat lite, men det räckte inte för Kap Horn. Vi får inte se Hornet nu heller. Det meddelades att vädret är för hårt och alldeles för dålig sikt för att gå nära Hornet, så man lade om kursen så att vi går direkt till östra infarten till Beagle Channel. Surt, för jag hade hoppats på några bilder från Hornet. 

Här kommer i alla fall ytterligare några bilder från Antarktis. 

Tidigt på morgonen en av dagarna i Antarktis. Det blåser snålblåst och är c: 4-5 grader C. Vi går söderut och vi kan se att solen fortfarande står lågt uppe i nordost. Här kan man snacka om att saker och ting är bakvända. Solen står aldrig i söder här. Här märks det verkligen att solen går "fel väg", den går moturs. Hemma i Sverige går solen medurs. Detta märks inte så mycket i t.ex. Buenos Aires. Där går naturligtvis solen också moturs, men det tänker man inte på då den går mer rakt upp och lika rakt ner. 

Här går vi genom Lemaire Channel, ett verkligt smalt sund där FRAM gick i krypfart men ändå kryssade mellan de stora isblocken. Då visade FRAM hur suveränt manöverbart fartyget är. Fartyget styrs inte med roder! Det styrs med propellrar. Detta innebär att det krävs inte ens styrfart. FRAM kan gå hur långsamt som helst och ändå svänga fram och tillbaka mellan iskolosserna. Dessutom har FRAM en väldigt hög isklass och kan utan vidare bryta 0,5 m tjock kärnis! 

Det var ett gäng svenska, danska och norska jounalister med på denna resa och vid återfärden genom Lemaire Channel fick dom möjlighet att fotografera fartyget när vi gled genom passet på ett spegelblankt vatten. 

Efter Lemaire Channel. 

FRAM vid ett av våra landstigningstillfällen. 

En säl på ett isflak. Ett farligt ställe att vara på om en eller flera späckhuggare skulle dyka upp. 

Den här isformationen som sticker upp ur vattnet är inte unik, bara en i högen av otroliga skapelser som naturen visar upp. 

FRAM fotad från toppen av en kulle som vi besteg under en av landstigningarna. Stället heter Paradise Bay och är det enda stället där vi landsteg på Antarktis fastland. Alla andra landstigningar skedde på små öar. 

Någonstans i Antarktis. Det går inte att hålla reda på var. 

En dag kom ett gäng fåglar som satte sig på ett tak direkt framför mig när jag stod och fotade. Dessa fåglar heter Snowy Sheathbill på engelska och var nästan helt orädda. De är lite mindre än en tamduva. 

Här är en helt ny pingvinart för mig. Den heter Adelie Penguin. Storleken är kanske 40 - 50 cm hög. 

Denna pingvin ligger på ägg. Här ser vi tydligt att boet är byggt av endast sten. 

Den till vänster ligger på ägg och den till höger är troligen partnern som håller sällskap. 

Detta blir sista bilden från Antarktis denna gång. 

FRAM lade till i Ushuaias hamn 06.30 på morgonen den 5/12. Därefter åkte vi på en rundtur med buss till Parque National Tierra del Fuego. 

På skylten står bl.a. Här slutar den nationella vägen "Ruta 3". Detta ställe kan kanske kallas "Världens ände" på riktigt. 

Självklart finns här också ett postkontor och affär där man säljer diverse "världens ände" artiklar. 

Under hela bussturen regnade det och blåste fruktansvärt. Dessutom var det rejält kallt, endast någon plusgrad. Guiden berättade att här regnar det i princip varje dag året om, ibland lite mer och ibland lite mindre. Ibland är det förstås uppehåll någon dag. Det är aldrig minusgrader här vid havets nivå och någon gång under sommaren kan temperaturen komma upp i max 15 grader. Dessutom blåser det hårt och konstant. Man undrar hur någon kan stå ut att leva här. Ändå levde ursprungsinnevånarna, som fanns här när de första européerna kom, nakna!!!! Det är dock en hel historia för sig som inte går att utreda här. 

Allt för idag. Vi får se om det blir något mer från denna resa. Det kommer i alla fall mycket mera senare i vinter.